MandiSkrattarochLer

Ibland känner man att man måste förnya sig. Att livet man lever måste ändras, att något måste ske. Att livet man innan levt inte längre är det liv man vill leva. Man behöver en förändring. Som när man klipper av hästsvansen man låtit växa de senaste två åren och färgar håret chock- rosa. Eller när man byter ut hela sin garderob för att sen ångra sig något fruktansvärt och aldrig sluta hoppas på att finna sin favoritklänning på Uff någon gång. Eller när man rensar bort alla minnena från sin minneslåda, för att på något vis avsluta. När man vill få bort något av det gamla jag, när man vill bli någon ny, Kanske tatuerar man in "mamma" på ankeln i slutet av maj och får sen lida resten av den rekordvarma sommaren med strump- bränna, badförbud och kladdig Helosansalva.

Idag känner jag för att sitta kladdig på en strand iförd strumpor och baddräkt resten av sommaren bara för att känna att jag förändrat mig lite i alla fall. Men istället för att göra något förhastat som till exempel kippa av mig mina dreads skapar jag en ny blogg istället. Jag börjar om. Lägger det som varit bakom mig och börjar från nu.

Amanda, det är jag. Kallas Mandi av ett fåtal människor, bland annat av Jan och min bror Mårten. Jag har snart levt i 22 år där jag största delen av livet varit attraherad av killar, eller i alla fall bara spelat på dem känslorna. När jag fyllt 18 kom jag underfund om att kvinnor är mer intressanta än män och bytte planhalva. Efter ett 19 månader långt förhållande med min första tjej kom kärleken som inte riktigt svalnat, och nu är det snart ett år sen hon försvann. Även då jag träffat både kvinnor och män sedan hennes försvinnande har hjärtat inte riktig hunnit läka helt. Jag bor för tillfället utanför Ystad i Skåne i en liten stuga på 9km2. Där har jag allt jag behöver och lite till, nära till hästarna och nära till havet, nära till skogen och nära till träningslokalen...

Det är nämligen så att jag tycker om att stå på scen. Ja, så är det. Det jag visar när jag står på scen är mest parakrobatik, men bara på en låg nivå. Eller, så bara är jag där och ger lite av mig själv till de som vill ha mig. Egentligen vill ja nog gå en clownskola, innerst inne. Det är bara det att jag är så rädd. Rädd att inte klara av det. Rädd att inte bli en så bra clown som folk tycker att jag är och kan bli. Men jag älskar clowner. Clowner utan Gränser. Med dem vill jag arbeta. När jag är tillräckligt bra. När jag har min grej. Det har jag inte riktigt än och det är den jag ska finna. Följ med mig vetja!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda