MandiSkrattarochLer

Mina erfarenheter är få. Mina åsikter fredliga. Jag tror på det goda. Tror på kärlekens kraft. Kanske är jag lite hippie. Men jag är fan inte naiv!

Jag har frusit om tårna. Jag har frusit om kroppen. Jag har frusit om öronen. Jag har frusit om näsan. Jag har arbetat. Jag har varit sjuk. Jag har tinat tårna. Jag har tinat kroppen. Jag har tinat hjärtat. Jag är kär.

I mörka Malmö med bökiga otalande vänner, ångest och tvekan tändes ljuset i mörkret. Med hemmagjorda fingerfacklor dansades det i Malmös mörka innergårdar och ljuset livade upp, smekte och värmde kalla fruktande kroppar. Hopp skapades, leenden tändes och det förflutna försvann för en sekund. Eller si-så-där fem minuter. Jag tillbringar många mörka timmar på det upptända bibliotekets hårda stolar. Med böcker runt mig läser jag på datorskärmen. Jag läser om mitt nya arbete, drömmer om fina vintrar med varma vänner och levande eld. Jag drömmer om höga hopp och kalla kallbad med varma ångbastusar. Jag flyger, jag skrattar, jag står upp och ner. Helt still. Andas och känner balansen, tyngden, ligga i mina händer där jag står, lång och ståtlig med tårna i vädret. Jag konverserar, utbyter tankar, tar upp jobbiga grejor, löser problem. Jag förbättras, förändras, förnyas. Jag andas den friska luften och jag ser ut över havet. Jag ser ut över framtiden. Skräcken i min kropp ligger där och vaggas av glädjen. Glädjen att känna sig viktig, glädjen att förändra. Men rädslan att svika är stor. Jag har redan svikit mina vänner och de har redan svikit mig. Men jag försöker bygga, bit för bit. Som i Barcelona. De olika tegelstenarna var ett puzzel som inte var menat att avklaras. Det var ett puzzel att själv forma. Puzzla, puzzla i den ljumna vinden, ner mot kvällen med den gula stora lampan puzzlade vi grunden till ett hus. Nu försöker jag bygga upp grunden igen genom talet. Det är viktigt att tala. Annars kan man inte förändra eller förändras.

I mörka Malmö står jag inför val. Val som ska väljas, känslor som ska ges, ord som ska tas. Jag vill ta orden och skapa nya fina meningar. Jag vill använda dem till att läka de sår som satts och bygga nya hus med varma eldar som lyser upp de mörka fönstren utan gardiner. Jag vill bada kallt, kallt, kippa efter andan och värmas varmt, varmt igen. Jag vill hoppa högt och andas friskt. Solen ska skina i mina ögon och tända stjärnorna i dem och ge mig hopp. Så kan jag låta mitt leende lysa upp mörka Malmö precis som reflexen du har dinglandes bredvid dig.

Syns du inte,
Finns du inte.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag ser alla saker som sker, springa förbi som en hop av bollar med ben. De springer, kastar sig på sidan, studsar upp på benen och fortsätter springa. De har alla väldigt fina färger, blå, grön, röd, orange, gul, lila, brun, rosa, vit.. Jag tittar ut genom fönstret på stadsbiblioteket, ut på den mörka Malmö. Där leker de, under gatulyktan ibland de gyllengula löven studsar de. Hoppar, kastar sig i löven. Springer, skrattar, ler! Det bubblar i dem, sakerna som sker. Bubblet är glatt, precis lika fint som färgerna på deras kroppar. Bubblet är ärligt. Det finns inte något grått. Inget svart heller, förutom mörkret utanför gatulyktan. I fönstret ser jag min spegelbild. Jag är som en boll, en lila boll med massor av bubbel inom mig. När jag vänder huvudet och tittar tillbaks på datorskärmen ser jag en mörkgrå kantig och hård kub. Vad gör du där kuben? Varför är du grå? Varför är du kantig och hård? Han säger att det är han som är valen som ska väljas. Han säger att saker inte bara kan ske och bubblande studsa förbi mig vart jag än är. Nej, valen måste JAG välja. Det är som om han ger mig en käftsmäll och jag vill titta ut genom fönstret för att se alla saker som sker leka i sina fina starka färger. Jag vill inte ha den där grå tråkiga kuben. Han säger att han måste följa med mig ända tills jag gjort de där valen. Om han ändå vore av lera så jag kunde forma honom till en sak. Men han är hård och står rak i ryggen mitt framför mig. Jag ser, att alla saker som sker, de sker för att de sker. Och när dumma tråkiga grå kuber av val står i min väg börjar jag tveka. Jag vet att val är bra och valen jag gör ger mig saker som sker. Jag vet att mina val oftast är bra val och även om de inte är det sker alla saker som sker ändå i sina fina glada färger. Dansandes, studsandes, skrattades, bubblandes hand i hand.

Jag vill bara ha mer tid.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Det är syrran som läste... :)
Lugn som en filbunke nu.
Kärlek, skratt och kramar
Amanda



Lina å Mandi. Bloggpic.

..det gör det alltid.


Med Jumjum. Det ordnar sig. Imorgon. Mañana, mañana! Med jobb. Det ordnar sig. Mañana, mañana! Med kurserna. Det ordnar sig. Mañana, mañana!

Det är så det är, mannen! Imorgon drar jag till verkstaden med Jumjum. Imorgon har jag fått jobb. Gött! Imorgon kommer mitt körkort vara inskickat, jag ska söka kurserna och ha städat...

...För jag har en ny lista:
* Kurserna
* Biblioteket
* JumJum (Ons 7.00)
* Simma
* Rehab (Tis 18.00)
* Kalender. Ny och gammal.
* Städa
* Flytta på mig
* Tvättid??
* Jobbet, vilken dag?
* Kolla kläder.

Det var en liten och bra lista. Men måste finna min kalender. Ringa Anna Håkansson. Kolla med Patrik. Jon. Det gäller bara att gå hem och städa. Så kommer allting fram. Kanske till och med mina nycklar? Haha. nej

Men det är rätt kul att idag, som min första dag som arbetslös ringer ett jobb! Så nu har jag jobb, bara en dag men det känns bra, även då det inte är världens-bästa-betalt. Men det blir kul och jag undrar vem jag ska jobba med! Sssss... Glöm inte oh.. Andas! Som jason Diakité säger.. Han säger mkt smart, han.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

När jag cyklar geom hela Malmö tänker jag igenom hela mig själv. Jag tänker allt jag vill skriva, allt som behövs bli sagt och allt som behövs höras. Men jag når inte dit. När jag väl kommer in i värmen, kall som en isglass och med sex lager kläder som tungt faller mot golvet, minns jag inte alla tankarna. Det är precis som att de stanna ute i kylan, likt fåglar som cirkulerar i luften och väntar på mig att komma ut igen, för att sen flyga in där och hacka. Hackspett.

Jag misstänker någon. Och jag känner mig inte bra över det. Kanske gjorde jag fel med att lämna ut. Allt. Kanske är det inte schysst att skriva ut namn. Och personliga saker. Kanske är jag dumihuvudet som gör så, och jag funderar på att trycka på delete-knappen. Fan. Men, ingen vet ju ändå vem någon är. Det är så jag har tänkt. Fan. Det är bara det att jag har svårt att trycka på delete-knappen. Jag vill vara där. Ute i det fria. Kanske ska jag byta forum? Så jag inte är ute så himla mycket. Bara lite. Till de som känner mig. Jag står i ett dilemma. Jag tvekar, och jag tänker på hur detta kan uppfattas. Jag hoppas det inte gjort allt för stor skada.

Det är konstigt att inte pirr-känslorna är. Fjärilarna. Hissen. Undrar om de också väntar utanför?

Det är så drygt. För jag grubblar. Jag gillar det inte. Behöver ta tjuren vid hornen. Jag gillar det inte. Behöver säga att det känns bra. Att jag har bra distans. Att jag inte känner så. Att jag inte menar illa. Jag gillar det inte. Att lämna ut mig så. På det viset. Berätta med ord direkt ur munnen, inte nedskrivna utan rakt på. Jag är så dubbelsidig. Rakt på. Jag kan skriva rakt på men inte säga rakt på. Jag kan sitta i den tysta kupén på Öresundståget och skriva skriva om alla dumma människor som pratar. Men jag kan inte säga till! Nej du. Jag sitter och nästan gråter tills jag bestämmer mig för att resa mig upp och gå istället. Sätter mig i det kalla utrymmet där två tågset möts. Skakande av köld sitter jag där och försöker läsa min bok genom tårarna. Det är en så liten sak egentligen, men så fruktansvärd stor sak för mig. Jag kan inte, jag vet inte hur man säger. Jag vill vara bra. Och snäll. Så jag sitter med tårar i ögonen och längtar bort.

Jag önskar dig en fin höstdag. Tag handskar, mössa och halsduk på. Eventuellt kan du ta med lite varm choklad. Det kan vara gott i den isande vinden.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Nojjig, är jag. Nästan som när man vänder sig om efter varje hörn man passerar. Jag fick ett mejl idag som gjorde att jag vände mig om och letade med blicken. Efter? Ja, vad? En grön tygbit med en halvmåne på? Vad menas det?

Jag hade slutat tänka på detdär. Slutat tänka på dig och dina dumheter. Att jag måste rädda dig. Eller att folk vill det. Jag hade släppt dig från mina axlar och blivit fri. Lättare, gladare. Men så får jag det där och 32 sidvisningar. Är det du som spökar och inte vill bli bortglömd? Eller är det nya tillgångar som lurar runt hörnen? Jag tycker att det är läskigt. Dum som jag är skriver jag rakt ur hjärtat och bara lassar på med alla dumma, bra, knasiga, mest idiotiska känslor och tankar som finns. För att jag tror mig ha koll på vilka som läser min blogg. Jag, och min inre vänskapskrets. Ibland en och annan annan. Jag startade den här bloggen efter jag lagt ner min gamla med tanken på att vara så ärlig som möjligt. Inte hålla tillbaks. Stå för vad jag tycker, tänker och känner. Vilket jag gör.

Men, så finns det vissa människor jag kanske inte riktigt vill ska ta del av allt det där. Människor som är väldigt känsliga. För mig. Och som jag skriver om på sätt jag aldrig kunnat skriva till dem. Just för att det är rakt på. Och jag tror att det är svårt att ta. Rakt på. Jag vill bara ha min lilla psykoterapeft, aka Mr Comp-Uter, att avreagera mig på. Och komma tillbaks till var jag än är. Men nu är jag lite rädd. Jag vill inte att du kommer tillbaks. Jag vill inte det. Jag tycker gott att du kan stanna där du är. Långt borta från mig och sluta förfölja mig i minna drömmar. De drömmar som en gång var vackra med grönt, mjukt gräs och fåglar som flög finns inte längre. Och det tror jag att du vet. Det är därför du gör så här. Jag tycker att du ska tillåta mig att släppa dig. Det har du inte gjort innan, och jag tycker fan att det är dags nu! Det ligger inte på mitt ansvar längre. Vilket det faktiskt inte har gjort på mycket länge. Det är du som har hindrat mig, du som har hållt mig kvar och levt på min smärta. När jag äntlgen funnit någon som fyller ut tomrummet kommer du tillbaks för att återta det. Det funkar inte så. Och mitt tomrum fylls inte ut av någon. Jag har inte ersatt dig, du finns kvar där precis som alla andra. Men jag vill inte att du växer, så göd dig inte. Pallar inte med fler år av proppar som inte går att dra ut. Nej. Jag säger stopp. Kom inte närmre! Jag menar allvar. Faktiskt.

Långa dagar ger korta nätter. Ibland för korta. Och förlåt mig för det jag känner jag gjorde fel. Det är svårdefinierat, och du kanske inte förstår. Men det gör nästan inte jag heller. (Ja, det är en annan du jag skriver till nu...)
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Det är konstigt vad det är jag väljer att skriva om på min blogg. Det är konstigt vad som väljer mig till sin skribent. Vad det är som kommer ut. Vilka storheter som tar över de andra storheterna som faktiskt också sker. I går kväll hände ännu en storhet som jag inte skrev om. Varför? Jo, för den storheten behövdes inte komma ut här. Det är så att detta är en av mina ventilationsplatser. Jag har några stycken sådana. Och ibland, nej ofta, ventileras samma saker. Om och om igen. Det blir mycket för mig att berätta alldeles för många gånger. Då är det skönt att ventilera de storheterna här. Då har jag berättat. De har kommit ut. Kommit ut till "Im comming out", som allt annat som kommer ut. Virvlande lägger sig bokstäverna snabbt på skärmen. De formar ord och meningar innehållande känslor, känslor som kanske inte alltid kommer fram. Känslor som kan läsas på olika sätt, med olika betoningar, beroende på vem, när eller var man läser dem. Men storheterna som läggs här är inte alltid de största även om så ofta är fallet. Det händer ju så mycket hela tiden. Alla tankar som tänks.

Ja, jag har tänkt mycket på senaste. Hela natten tänkte jag. Hoppade fram och tillbaks till tankarna. Stannade lite här, lite där. Det är konstigt att jag träffat en människa som fått mig att tänka så mycket. Som igår sa; "Vi är lika gamla du och jag, va?" Nej, du är äldre, sa jag. Fast vi är båda åttisexor, och han är en månad äldre. Men jag ser ändå honom som äldre. Kanske inte mycket, mycket, som jag brukar. Men ändå äldre, och visare. Smartare. Se där!!! Hur jag håller på! Trycker ner mig själv och hur bra jag egentligen är. Det är jobbigt att hela tiden tänka så. Jättejobbigt!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda



Äh shit, vad flummigt! Jag fattar inte ens själv vad det står när jag läser det!

Min mamma tycker att jag är oansvarig. Jag förstår henne. Idag känner jag mig oansvarig och dumihuvet som inte börjat tidigare. Ja, jag kommer ju inte hinna söka någon kurs till våren.. Oväntat. Varför är jag så himla rädd för? Varför tvekar jag att ta kontakt med problemen? Eller ja, problem bör man väl inte kalla dem. Mer... The heavy stuff. Sakerna som betyder något, framtiden. Jag går i flera veckor med en knuta i magen stor som tio Jenkan, och när jag efter många om och men börjar dra ut långa trådar av tuggummi är det försent. Som idag, idag började jag kolla upp högskolekurser. På riktigt. Eller ja, jag har ju läst igenom hela MHS´s kursregister och valt ut vilka jag ville söka. MEN, inte tänkt längre. Inte tänkt på hur man söker, var man söker eller hur lång tid det kommer ta att söka. Nu kommer jag inte hinna söka några kurser, och jag kommer stå ännu en vår utan att veta vart jag ska bli av. Året i år har gått så himla fort. Jag har inte kommit någon som helst väg mot en bättre framtid. Jo, visst har jag det. Men inte så som jag skulle vilja, om jag tillät mig vilja på det viset. Usch! Jag är trött på att tänka låga tankar om mig själv. Trött på att tänka att jag inte platsar på någon utbildning. Trött på att tro att inget fastnar, att jag inte kan. Jag är trött på att stå i skuggan av trädet som bara växer, som med stora fina gröna blad sträcker sig mot himlen utan tak. Jag vill utvecklas, nå högre, bli bättre. Få kunskapen att förändra, att göra bra.

Men.

Där är alltid ett Men. Men, men, men. Men jag gör si, gör så, gör inte si, gör inte så. Nej jag vet, hoppet är inte ute bara för det. Jag vet. Jag är av naturen inte negativ. Jag ser framtiden bortom trädet, eller om jag tittar åt andra hållet. Jag kan välja att gå den redan upptrampade, enkla, stigen, eller så kan jag snedda genom snåren som kommer ta mig längre tid att komma igenom men som bildar mina spår. De sticks, de river, försenar mig men jag har plåster! Fina, fina plåster med fiskar på. Jag lagar mig och undrar, då jag ser den ännu större busken framför mig, om det inte vore bättre att ta sig tillbaks genom snåren och gå den redan upptrampade stigen nästa år istället. Där är brännässlor dessutom, i busken! Men jag vet, jag kan knepen. Brännässlor skrämmer mig inte. Det är nu och inte sen. Nej, brännässlor skrämmer mig inte.

Men.

Jag ska börja tänka på att bli bättre på det här. Jag ska tänka på att bli bättre på det här. Jag ska bli bättre på det här. Tänk på hållningen, Amanda.

Ja, sen är det detdär med Jumjum också...
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag är trött och glad. Imorgon ska jag lämna tillbaks böcker, have en masse penge, arbejde och se Emil Jensen! Tvätta ska jag också göra!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda


P.s. Idag har jag köpt en fin tekanna som jag senare, när jag kommit på hur man får på gasen, kan använda vid ett och annat te-party! ;) d.s.

Idag har jag:

! Kopierat nycklar, 210kr. CHECK!
! Varit hos gyn och kollat så jag inte har alla könssjukdomar i hela världen. CHECK!
     -Eller ja, jag vet ju inte hur det är än..
! Gjort tre olika nyckelringar till mina nycklar. CHECK!
! Snackat med bilsnubben. CHECK!
     -Fick dock inte så mkt ut av det..
! Ringt Per-Ove angående bilasnubbar. CHECK!
! Laddat upp bilder på Fejsbok. ALMOUST CHECK!
     -Fan! Det har tagit nästan fem timmar att ladda upp några bilder!! Oye!
! Beställa nytt körkort. INTE RIKTIGT CHECK!
     -Men det blir imorgon, för de hade inte öppet nu...

Ja, mer har jag väl egentligen inte gjort. Men det är en bra dag iallafall.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Imorse när jag vaknat, gick jag ner till kalla undervåningen på Haga och tittade ut genom fönstret. Det blåste och regnade något hysteriskt. Jag stod där ett tag och tänkte; det är nog såhär det ser ut om man tittar in i mig. In bland mina känslor och tankar. Vi åt god frukost och sen tillbringade jag den närmasten en och en halv timmen i hagen, letandes efter en sko med värde av 400spänn! Först tyckte jag det var jobbigt att leta men efter ett tag spred sig ett lugn, jag sjöng, freestylade och var glad. Det var nästan så att jag blev lite ledsen när Felicia lyckligt ropade JAAAA!! Ja, hon vann. Kul för henne!

För övrigt har jag bara gjort min mamma ledsen idag. Genom att inte komma i tid och därefter komma underfund om att jag glömt nycklarna på Haga vilket gjorde att jag sover här i natt också. Hon blev arg, men jag tror det är ledsen och besviken. Det är jag med. Det är jobbigt att vara så jävla otänksam.

Vi åkte och hämtade höns i Höganäs. Utanför bilen blåste det storm, lite som det gör nu utanför huset. Jag ska gå ut där nu snart, utanför huset. In i det andra.. Jag ska bo med hästarna, fast uppe i det oerhört vackra rummet. Synd att jag inte delar det med någon. Det är nämligen ett sånt rum man gärna vill dela med sig i. Nej, nu går jag! Wish me luck! Och ge mig lite värme i tanken.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda



P.s. Jag har INTE hört av mig till Frans idag, tro det eller ej! Även då det var hans namnsdag! Kanske dålig stil? Nej, jag har faktiskt inte känt någon önskan om det heller. Som innan. Skönt.

JAG ÄR SÅ HIMLA ARG IDAG. SITTER MED RYNKADE ÖGONBRYN OCH ÄR BUTTER. IGÅR VAR EN JÄTTEBRA DAG, ELLER JA. JAG VAR JU PÅ VÄG OCH BLI ÜBERDEPPIG, MEN SÅ GICK JAG TILL BILEN OCH FICK DÄR SE ATT FRANS HADE GJORT VÄRLDENS FINASTE "KÄRA PARKERINGSVAKT, GE MIG INGA BÖTER SNÄLLA!"-LAPP. DÅ BLEV JAG GLAD OCH HJÄLPTE ANJA ATT FLYTTA.

SEN VAR JAG SKITSNYGG I RÖD PERUK OCH FESTADE SOM BARA DEN. JÄTEFULL OCH GLAD VAR JAG. NU ÄR JAG BUTTER. SOM BUTTERKEKS. OCH VÄGRAR SLÄPPA CAPS LOCKEN. JAG HAR TJURAT OM ALLT IDAG FÖR JOHANNA. BARA FÖR JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH HÖR AV MIG TILL FRANS VARJE DAG OCH ÅNGRAR MIG SÅ FORT JAG GJORT DET. JAG SKA BOSÄTTA MIG I ETT TÄLT I ORESKOGEN!

KÄRLEK, SKRATT OCH KRAMAR! (IDIOTI)
AMANDA

Det är konstigt att jag inte hamnat i ett mentalt/emotionellt breakdown! Jag kände ett konstigt lugn efter Frans konstaterande och igår kände jag mig så himla tillfreds med livet. Jag kände sådan harmoni, mellan kroppen, hjärnan och hjärtat. Jag grät lite, ville att jag skulle behöva gråta mer men det gick inte. Jag kände bara skönhet till livet. Det var första gången på alla åren jag lyckades verkligen prata om allt. Ärligt, precist och på ett helt nytt sätt. Ja, hela dagen gick jag i ett knasigt lugn...

...Nu har lugnet börjat lyckras upp och paniken i mig börjats sprida sig lite. Men inte på grund av Frans, utan för mina nycklar. Det var nämligen så att Johanna fick låna min cykel för att göra några ärenden. Och, dum som jag är ger jag henne hela min nyckelknippa innehållande bilnycklar, husnyckel, cykelnyckel, Körkort, VISA-kort, Danskebank-kort som är stor som hus. Det var precis så jag tänkte, eller undemedvetet tänkte (?), att hur jävla lätt är det att tappa bort en nyckelknippa stor som en handboll och som skallrar? Men, det lyckades Johanna göra. Eller, kanske att någon tog den. Eller... Ja, jag vet inte och jag klandrar inte Johanna. Igår var jag inte alls nojjig, jag får ju alltid tillbaks mina grejor och allting löser sig alltid. Idag var jag runt till polisen och var fortfarande rätt lugn. TILLS jag träffade en Aluma-snubbe utanför triangeln, som jag berättade min historia för då han fnyste lite när jag sa att jag gärna köpt om jag haft pengar. Han säger att det är jätteviktigt att spärra korten, men jag menar att jag alltid hittar mina saker igen och vill inte spärra i onödan... "På tal om nycklar, kolla vilken cool nyckelring jag har." Så visar han upp en Rolls Roys- nyckelring. Likadan som min. "Jag har en likadan!!! Eller nja... Wtf! Det är duuu som tagit den!" Skojar jag. Nej, han hade hittat den bakom Lidl vid Dalaplan tillsammans med två nyckelringar, bara ringarna. Jag fick se dem och det är ju fanemig från min nyckelring! Och det var däromkring Johanna tappade nycklarna! "Ja, jag måste nog spärra korten!!" Han blev nipprig att jag trodde han hade något med saken att göra, men jag litar på människor och säger han att han bara hittade dem, tror jag självklart på honom. Jag ringde och spärrade VISA, men Danskebank kortet lyckades jag inte spärra för jag kunde inte mitt CPR nummer och de hittade inte mig efter mitt namn. Suck! Gav Aluma-snubben mitt nummer och cyklade till Johanna. Det var däromkring min oro startade.

Ja, nu har jag spärrat dankortet också. Och pratat med mamma i telefon. Nu är jag irriterad. Hon hade dålig täckning och det fick väl mina känslor att spela. Nu ska jag gå till Jumjum och sitta utanför honom se till så Frans har skrivit en fin lapp med en blomma på. Sen ska jag hjälpa Anja att flytta, dricka vin och dansa. Inatt sov jag med Shio, det var mysigt. Jag ska inte utagera allt för mycket, förutom i dans. Jag har noll kronor och hoppas mina vänner hjälper mig med vin och öl. Shit alltså! Det här är typ min vardag. Eller iallafall händer sånthär flera gånger i månaden! Hur, frågar jag mig. Jag känner att Johanna inte ska känna sig dålig och ha dåligt samvete, för som sagt; Jag hade nog klarat att göra det själv förr eller senare!

God Weekend!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag har väntat på efterskalvet hela natten, försökt frammana det nu på morgonen. Jag vill att det kommer ett efterskalv. Jag vill ligga i fosterställning och gråta som man gjorde när man var liten. Gråta ut av ledsamhet så tårarna bränner varmt varmt mot kinderna och det verkligen hörs hur ont man har!

Men jag vet inte om jag har så ont. igår skickade jag världens finaste sms till Frans, som jag visste att jag skulle få en reaktion på. Det fick jag. Ett jättejobbigt sms och det skrev jag till honom också. Han ringde och sa att vi behövde prata om våra känslor. "Men du behöver ju sova", sa jag. "Ja, men jag skiter i det". Helst av allt ville jag hoppa på Vega och bara cykla långt bort, bara fly bort från allt jobbigt! Jag gjorde inte det och cyklade dit istället, skakandes av nervositet och kyla. När jag kom dit satte vi oss på golvet i skräddarposition mitt framför varandra. Vi pratade lite fjant först och jag åt en banan. Sen sa jag att jag tyckte att det var jätteskrämmande. Han tyckte att det var lite häftigt. Det gjorde inte jag, bara jätteskrämmande. Sen frågade han om jag var kär i honom. Och om jag ville bli tillsammans med honom. Jag visste inte vad jag skulle svara. "Vill du bli tillsammans med mig?" ja, nej, kanske, nej jag vet inte! "ÄR du kär i mig?" Ja, nej, kanske, äh jag vet inte. Jo, ja det är jag nog. Jag tror det. Vill du det? "Nej." Nej. Nej! Nej? Varför? Jag är ju väldens bästa! "Tycker du att det är jobbigt att jag inte ser att du är världens bästa? Jag ser att du är bra." Jag förstod inte. Kunde inte förstå hans ord. Var de sanna? Seriösa? Eller vad är det han vill ha sagt. Varför vill du inte vara tillsammans med mig? Nu kom det; "Jag är inte kär i dig". Jaha. Oj då.

Jag förvånades över mina känslor. När han sa det, kändes det som ett slag i ansiktet. Men inte som ett hårt slag. Mer som ett såntdär man får om någon vill liva upp en! Jag förvånades, för jag blev inte ledsen. Min reaktion borde vara att jag blev ledsen, att jag skulle vilja fly. Så har ju jag alltid varit annars. Att min första reaktion är att jag vill fly, men så stannar jag. Nu ville jag inte ens fly. Jag kände nästan lite lättnad. Är det inte konstigt? Här har jag gått och varit kär i Frans och när han säger till mig att han inte är kär i mig blir jag inte ledsen! Det får mig att undra om jag är kär i Frans. Jag tror jag är det. Jag väntar på eterskalvet!

Men om jag är kär i Frans, varför blev jag då inte ledsen?

Vi pratade, och jag berättade om allt. Om Sofia, Zandra och Fredrik. Inte jättemycket om Fredrik, sa bara att han var idiot, det räcker väl? Då förstår man tror jag. Jag berätttade om Sofia och all tid efter, om alla känslor jag haft inom mig de senaste åren. Jag berättade om allt skitsex jag haft, att jag tyckte det var konstigt att jag och Frans kunde ha bra sex. Att det är konstigt att jag kan ha bra sex med en kille. Utan att känna mig äcklad. Han var rädd att jag kände mig äcklad efter vårt sex, men det är ju det som är grejen. Jag känner mig bara bra med honom. Inte stressad, inte pressad. Nu gråter jag. Nu kommer tårarna. Det är jävla technobajs på datorn och jag gråter när jag skrivet om att vi hade bra sex! Min gråt kommer och det känns skönt! Jag vill inte förlora den relation jag och Frans har. Den är så kravlös. Så bra. Jag känner ingen press och stress och tycker det är skönt att vi har det avståndet från varandra. För när vi är tillsammans är vi ändå nära.

Om jag inte är kär i Frans, varför känner jag då en ömhet för honom? Hur kan det komma sig att jag känner mig bra i hans sällskap, att jag känner mig lugn? Hur kan bara alla känslor bubbla ut som såpbubblor just till honom. Så fort jag började prata bubblade allt ut. Allt. Om pappa och allt. Om Fredrik och alla dåligheter. Om Zandra och fångenskapet. Om Sofia och känslorna hon vägrade ge tillbaks men som hon ändå inte kunde släppa. Frans är en fantastisk människa. Han har fått ur alla mina känslor från mig. Fått mig att se dem istället för att gömma dem. Detta kom jag på nu. Det är som om han rullar ihop ett garnnystan, drar ut garnet ur mig. Allt mörkt, slaskigt garn, förstört av att vara i hjärtat för länge.

Frans frågade varför jag kände mig lurad. Kände jag mig verkligen lurad? Johanna sa att jag skulle vara arg om Frans sa dåliga saker. Det gjorde han, och jag försökte vara arg och sa att jag kände mig lurad. Jag tänkte på lägenheten, Johanna sa att man inte lånar ut en lägenhet till någon man inte tycker om. Men jag har ju lånat en del lägenheter lite då och då? Jag tänkte på hur fin han är när vi är tillsammans, snusig och kramig. Men det är ju bara mys. Jag tänkte på kramen i bilioteket. Nu gråter jag igen när jag tänker på den. Den var fin och skön och jag kände mig bra och jag ville släppa men det ville inte han så då kramades vi lite längre så ville han släppa men inte jag så kramades vi lite längre och sen släppte vi samtidigt. Fan! Jag är kär i Frans. Annars skulle jag inte gråta nu. Okej att jag grät vid sex-delen men det är ju förståligt. Jag är ju livrädd att jag aldrig kommer få bra sex mer igen i hela mitt liv och vill aldrig sluta ha sex med Frans. Jag fick aldrig frågat, och jag undrar hur han då känner? Jag menar, man kan inte vara helt känslokall inom sig och sen spela så bra. Jag tror han blir glad av mig. Det är okej.

Jag skrev ju att jag nästan kände mig lättad att han inte är kär i mig, och så är det. Det känns lite tråkigt också. Varför, vet jag inte? Jag tror att det handlar om att jag är rädd att vi inte ska träffas mer. Jag är rädd att bli av med en av de skönaste relationer jag någonsin haft. Det var så himla bra att vi pratade just igår. Jag började känna att jag ville ha bekräftelse, jag började känna krav. Det var bra att det stoppades i tid. Vet inte om vi kommer kunna träffas. Jo det kommer vi. Frans sa att vi nog kommer kunna ha minst lika bra sex som innan, nu har vi kommit varandra närmre. Jag vet inte, är lite frågande. Om jag är kär i honom. Om jag känner hjärtbrist sen är det bara dumt att vi ses. Jag ska inte bli en kärleksmartyr. Men jag vill verkligen inte mista vår relation. Någon som jag kan prata med, som det känns lätt med utan att kännas tomt. Nej, detta känns faktiskt bra. Han undrade om jag ville sova där. Nej, jo, eller kanske äh jag vet inte. Jag tyckte det var konstigt, han tog dit mig för att säga att han inte var kär i mig och trodde sen att jag skulle vilja sova där? Inte för att vara snäll utan... Ja, utan vad, Frans? Jag förstod inte detdär. Övervägde länge om jag skulle stanna. När jag gick ur sängen hade vi haft det jättemysigt, han var på väg att somna och första gången jag fösökte dra mig undan försiktigt nästan kastade han armen runt mig. Andra gången vaknade han till och jag sa att jag bara skulle ut på balkongen. jag ringde till Johanna. Vi pratade i en halvtimme och jag ville sova hos Frans. Hon fick mig att inse, bara genom att säga en liten sak, att det bästa för mig, och Frans, vore att jag inte sov där. Jag klädde på mig i mörker och gick utan att säga hejdå. Jag ville gråta i hissen. Jag ville cykla fort, fort och gråta! Jag ville ligga i Johannas famn och gråta. Inget av det där gjorde jag. Det var inte förrän idag jag grät lite.

Nu känner jag lättnad. Och tacksamhet. Om det inte blivit såhär skulle jag aldrig tänkt dedär tankarna, jag skulle aldrig plockat fram minnesbilderna från deras gömställe. Jag tänker att det är lite tråkigt alltihop, men att jag kommer finna mina känslor som jag har just nu. jag tror ju att jag är kär, men känner att jag inte blivit så ledsen som jag borde blivit om jag varit riktigt kär. När kommer efterskalvet? Kommer efterskalvet? Jag ska fortsätta kasta hjärtat före. Man kanske river eller går omkull. Blir helt grön på benet så det matchar knäbyxorna, men man kommer iallafall över. Ja, Frans. Skratta du. Det är klyschans klyscha, made by Mandi. Hon som inte är så klyschig av sig i vanliga fall. Du kan skratta, du kan få gnida dig i mina känslor och bli större av att höra att du är det bästa sex jag haft. Men jag tror inte du gör det. Det är fan synd att du inte är kär i mig, bara för att du är så jävla bra. Eller så är det bra. Så förstörs det inte.

Nu ska jag ta och sticka något av garnet. Kanske en mössa till Frans, som en kärleksgåva. Nu har gråten övergått till höga skratt, så som jag brukar skratta åt mina egna egentligen jättetråkiga skämt. Jag vet inte om jag fått klarhet, det tror jag att jag har. Jag vet att Frans inte är kär i mig och jag litar på hans ord. Egentligen vill jag inte tro dem och jag tycker mycket pekar mot, men jag litar på vad han säger. Ska inte spekulera. Ska känna efter själv och krama efterskalvet om det kommer. För det kan väl inte vara det lilla jag hade precis? Då blir jag lite besviken. Det innehöll ju inte bara Frans. Jag ska göra frukost till Johanna och sen ska jag ringa Anna Håkansson. Jag är glad att ni finns.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Idag fick jag det sagt till mig åter en gång; "hemma är där hjärtat är". Eller något liknande. Men, det är ju faktiskt sant. Dock är det så att jag känner mig hemma nästan vart jag än kommer och anledningen till det är nog att jag över lag gillar människor. Jag har många hem. Men inte så som folk menar med hem. När det frågar var jag är, och jag är i bilen, svarar jag självklart "hemma". Då får jag ofta följdfrågan "hos mamma?" eller kanske "var?". Det är konstigt tycker jag. Här om dagen kom jag på mig att säga till Frans någonting om "där hemma", vilket jag då menade hemma hos honom. "Hos dig" lade jag dessutom till, för att inte verka för påträngande. Oskar har bott hos Johanna när han varit nere, och kallade idag Johannas hem som just "hemma". Folket runtomkring tyckte det var konstigt, men jag kände som Oskar. Johannas hem är ju hemma. Frans var "hemma" i helgen. "Var är hemma?", undrade jag som satt hemma, hos honom, hela helgen helt själv och gjorde pärlplattor. Det är konstigt dethär och jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag har ingen snitsig slutkläm eller någon djupare tankte om det hela, det är bara tankar utan mål. Jag vet inte om man får säga "där hemma" om någon annans hem, utan måste säga "hemma hos dig". Men om man frågar var någon är frågar man ju om de är hemma. Eller ringer hem till någon, och föräldrarna svarar, frågar man ju "är Sara hemma?". Inte "är Sara hemma hos er?" Då blir det helt plötsligt en annan Sara. Någon som inte hör hemma där. äh jag vet inte. jag slutar här utan nån vidare slutkläm.

ja, det är en himla soppa nu alltihop. Speciellt grönsakerna jag igår tog från Möllevångstorget när de stängde. Den blev god och jag blev mätt.

Annan soppa är mitt känsloliv. Egentligen är det ingen soppa förutom dendär jävla lämnad-instinkten jag verkar ha. Alltså, träffar fiiiiina människor som sen kommer lämna mig. För att åka iväg. Suck och ack och ve. Jag är så himla glad för övrigt, trivs verkligen. Idag har jag varit med Noah, Anna Håkansson (självklart) samt Frans på morgonen. Det är mys och bra med Frans. Jag är glad. Inte så pressat heller. Skönt helt enkelt.

Anna Håkansson och jag är arbetslösa. Vi träffas och rings varje dag. Vi sorterar garderober, pratar jobb, äter lunch, handlar mat och spelar Alfapet bland annat. Det är skönt att inte vara arbetslös själv. :) Men ska även bli skönt att börja jobba igen några dagar för att sen bli arbetslös igen. Jag hoppas dock att Anna Håkansson lyckas bättre, och får ett långlivat arbete.

Jag har nu addat Fransbalans på fejjan. Johanna tvingade mig till det. Hon stod med kökskniven bakom mig och skrek: "TRYCK!! TRYCK!!" Nej, nu ljög jag. Johanna och jag pratar bra, det är fint.

Nu ska jag mysa lite med Noah och ångra mig över det ytterst tråkiga inlägget jag precis skrivit.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

..men bara över helgen. Det känns konstigt och jag vet inte om det känns bra. Jag har ju redan mitt hem. Känns nästan lite som förut. I Ystad. Enda skillnaden är att jag nu faktiskt har ett eget hem. Men känslorna runt allt känns ungefär detsamma och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte var jag står. Var vi står. Om det ens finns ett vi stående någonstans. Jag vill bara springa iväg. Springa över alla gröna kullar, över sandens strand ner i vattnet och bara flyta. Hämta Kiara galoppera fort fort med vinden i håret och allting bakom mig och få alla känslor att blåsa bort. Bara för ett litet tag, så som de gör när man flyger fram över en äng eller en strand. En strand full med sand som är mjuk och skön att landa i. Med havets andedräkt viskandes kallt in i örat alla livets hemligheter. Livets hemligheter som sen blåser bort i vinden av vindens egna andedräkt. De stannar där mina känslor befinner sig. Leker som löv i vinden, cirklande runt, runt. Upp i luften. Flyger fritt fritt. Tills jag stannar. Vi stannar. Och går sakta tillbaks, svettiga och huttrandes men med värmen från varandras kroppar mot varandra. Vi myser och jag gråter. Hon tröstar mig som bara hon kan. Tittar på mig med sina stora bruna runda ögon, skakar på huvudet och jag andas in hennes doft. Det finns inget vackrare än henne och mitt hjärta brister av saknad. Även i hennes närvaro saknar jag henne. Svart som natten med med ljust vackert huvud tittar hon på mig och skakar på huvudet. Gråt inte, Amanda. Gråt, Amanda. Låt vinden torka dina tårar. Kom så går vi så torkar han min kropp med. Vi går långsamt med ändå fort, vi andas i varandras andedräkt, och i vindens andedräkt. Vinden torkar mina kinder torra, han torkar Kiaras kropp torr. Det finns bara salt kvar på oss. Salt i vita ränder. Svetet är borta, tårarna försvunna. Det som finns kvar är bara salt. Jag känner hennes salta doft. Jag smakar min salta smak. Vi andas i varandras andedräkt. Jag saknar henne redan innan jag gått. Hennes hjärta känns så stort inuti mig. Hur kunde det komma sig att våra hjärtan bytte plats? Hon fick mitt lilla och jag hennes stora. Hennes stora med all kärlek och all frihet i. Jag vet inte om jag förtjänar bytet. Men hon ser på mig och skakar på huvudet. Saltet flyger runt omkring henne som en såndär snökula som finns på julen. En såndär magisk snökula som man skakar och ser in i och flyger bort utan att ens sitta på en hästrygg eller andas vindens andedräkt. Nej, hon skakar på huvudet och jag känner hennes salta smak på mina läppar. Hon säger att jag är värd kärleken. Att jag är värd hennes stora hjärta. Att det är jag som gjorde det så stort. Fyllde det med kärlek. Kärlek och respekt. Vårt band är bara vårt band. Som ett blandband. Vårt blandband. Jag lyssnar på det ofta, hon med säger hon. Jag saknar henne redan innan jag gått. Jag saknar hennes värme mot mina ben, hennes andedräkt i min. Jag saknar hennes tveksamma frågor, hennes frågor om livet och om vi verkligen gör rätt. Hon skakar på huvudet och säger att jag måste gå. Ja, jag måste gå. Men jag är alltid hos dig. Du är alltid hos mig. Vi ses en dag. Jag släpper henne från mitt osynliga band, hon vänder sig om och börjar gå. Stannar, vänder huvudet och ser på mig med sina stora bruna runda ögon och fnyser. Det rycker i hennes kropp och hon hoppar rakt upp. Bockar sparkar och galopperar snabbt, snabbt iväg. Lekandes med vinden. Som höstlöv som dansar på gatan. Jag tittar på henne, vänder mig bort och springer. Fort fort bort bort. Hoppar över grenar och pinnar, springer över kullar gröna som ärtor, runda som ärtor. Jag hoppar från kulle till kulle. Med friheten i mitt hjärta. Mitt stora hjärta som är fyllt med kärlek och frihet. Jag andas in andedräkten och känner igen den. Jag andas ut och blundar.  Livets hemligheter är bortglömda. Känslorna är där igen. De har lekt klart. De landar i mig och jag tappar andan. Går sakta hem. Låter vindens andedräkt torka mina tårar åter en gång. Men denna gång är jag ensam. Ensam med vindens andedräkt i mitt ansikte och känslorna spelande i mig. Ensam, utan att någon tittar på mig och skakar på huvudet. Men nu känner jag iallafall igen. Känslorna har fått leka av sig och nu sitter de där inne i min kropp. I mitt stora hjärta fyllt med kärlek och frihet. Jag fick andas för en stund, leka i vinden och andas vindens andedräkt. Kiaras andedräkt. Det är hon som är friheten. Jag vet inte om hon vet det. Men det är så.

Det blev ingen lunch idag, bara kaffe och ett par nycklar.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Nu har jag ombesiktigat Jummis. Han gick INTE igenom! Även då han varit hos doktorn i flera dagar och jag sovit runt hos folk!! Suck och ack och ve! Och jag fick även betala de jeeedrans 290kr i ombesiktningsavgift. Vilka dessutom kommer återkomma en vacker dag! Och jag lever på 90 spänn till den siste...

Nu har jag blivit insamlare av folk till Payday, som inträffar imorgon. Liiiite sent ute. Men skönt att få ha mig som hjälp.. :) Tivoli är slut och jag fick bara två vagter till Halloween. Skickade mejl till chefen och fick därefer tre till. Skönt. Men uppdaterade ändå mitt CV idag och sökte ett litet jobb på fritids i Burlöv. Ska ta tag i det och söka mer och fler och även i Danmark. Känns jobbigt att bara ha 5 inkomstdagar på 9 veckor. Eller mja... Äh jag vet inte.

Men det händer jättemycket kul och bra i Malmö! Vi har fått en LOKAL! 300km2 och 9m till tak! YEEEYY! Fan vad bra! Ortopeden sa 3 månader, jag räknar minst ett halvår. Måste ta tag i sjukgymnastik med. Jag känner mig bra och glad, tror jag. Har dock världens mest irriterande munsår och funderar på att dra till nån liten plats nära havet i några dagar. Andas lite luft och komma bort.

Jag lever av ingenting, igår fick jag frukt av en fin liten affär och idag bjöd Johanna på mat. Imorgon ska jag till Frans och få i mig lunch och en ny bok. Har läst ut Vindens skugga och den var bra och fin och jag kände mig återigen tom som efter ett bokslut. Läste ju även hela Milleniumserien som var brabrabra! Jättebra, verkligen! Läs dem!

Nu ska jag cykla hem till min älskade bil.
Jag ska sova och drömma.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda