MandiSkrattarochLer

Mina erfarenheter är få. Mina åsikter fredliga. Jag tror på det goda. Tror på kärlekens kraft. Kanske är jag lite hippie. Men jag är fan inte naiv!

Jag har frusit om tårna. Jag har frusit om kroppen. Jag har frusit om öronen. Jag har frusit om näsan. Jag har arbetat. Jag har varit sjuk. Jag har tinat tårna. Jag har tinat kroppen. Jag har tinat hjärtat. Jag är kär.

I mörka Malmö med bökiga otalande vänner, ångest och tvekan tändes ljuset i mörkret. Med hemmagjorda fingerfacklor dansades det i Malmös mörka innergårdar och ljuset livade upp, smekte och värmde kalla fruktande kroppar. Hopp skapades, leenden tändes och det förflutna försvann för en sekund. Eller si-så-där fem minuter. Jag tillbringar många mörka timmar på det upptända bibliotekets hårda stolar. Med böcker runt mig läser jag på datorskärmen. Jag läser om mitt nya arbete, drömmer om fina vintrar med varma vänner och levande eld. Jag drömmer om höga hopp och kalla kallbad med varma ångbastusar. Jag flyger, jag skrattar, jag står upp och ner. Helt still. Andas och känner balansen, tyngden, ligga i mina händer där jag står, lång och ståtlig med tårna i vädret. Jag konverserar, utbyter tankar, tar upp jobbiga grejor, löser problem. Jag förbättras, förändras, förnyas. Jag andas den friska luften och jag ser ut över havet. Jag ser ut över framtiden. Skräcken i min kropp ligger där och vaggas av glädjen. Glädjen att känna sig viktig, glädjen att förändra. Men rädslan att svika är stor. Jag har redan svikit mina vänner och de har redan svikit mig. Men jag försöker bygga, bit för bit. Som i Barcelona. De olika tegelstenarna var ett puzzel som inte var menat att avklaras. Det var ett puzzel att själv forma. Puzzla, puzzla i den ljumna vinden, ner mot kvällen med den gula stora lampan puzzlade vi grunden till ett hus. Nu försöker jag bygga upp grunden igen genom talet. Det är viktigt att tala. Annars kan man inte förändra eller förändras.

I mörka Malmö står jag inför val. Val som ska väljas, känslor som ska ges, ord som ska tas. Jag vill ta orden och skapa nya fina meningar. Jag vill använda dem till att läka de sår som satts och bygga nya hus med varma eldar som lyser upp de mörka fönstren utan gardiner. Jag vill bada kallt, kallt, kippa efter andan och värmas varmt, varmt igen. Jag vill hoppa högt och andas friskt. Solen ska skina i mina ögon och tända stjärnorna i dem och ge mig hopp. Så kan jag låta mitt leende lysa upp mörka Malmö precis som reflexen du har dinglandes bredvid dig.

Syns du inte,
Finns du inte.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag ser alla saker som sker, springa förbi som en hop av bollar med ben. De springer, kastar sig på sidan, studsar upp på benen och fortsätter springa. De har alla väldigt fina färger, blå, grön, röd, orange, gul, lila, brun, rosa, vit.. Jag tittar ut genom fönstret på stadsbiblioteket, ut på den mörka Malmö. Där leker de, under gatulyktan ibland de gyllengula löven studsar de. Hoppar, kastar sig i löven. Springer, skrattar, ler! Det bubblar i dem, sakerna som sker. Bubblet är glatt, precis lika fint som färgerna på deras kroppar. Bubblet är ärligt. Det finns inte något grått. Inget svart heller, förutom mörkret utanför gatulyktan. I fönstret ser jag min spegelbild. Jag är som en boll, en lila boll med massor av bubbel inom mig. När jag vänder huvudet och tittar tillbaks på datorskärmen ser jag en mörkgrå kantig och hård kub. Vad gör du där kuben? Varför är du grå? Varför är du kantig och hård? Han säger att det är han som är valen som ska väljas. Han säger att saker inte bara kan ske och bubblande studsa förbi mig vart jag än är. Nej, valen måste JAG välja. Det är som om han ger mig en käftsmäll och jag vill titta ut genom fönstret för att se alla saker som sker leka i sina fina starka färger. Jag vill inte ha den där grå tråkiga kuben. Han säger att han måste följa med mig ända tills jag gjort de där valen. Om han ändå vore av lera så jag kunde forma honom till en sak. Men han är hård och står rak i ryggen mitt framför mig. Jag ser, att alla saker som sker, de sker för att de sker. Och när dumma tråkiga grå kuber av val står i min väg börjar jag tveka. Jag vet att val är bra och valen jag gör ger mig saker som sker. Jag vet att mina val oftast är bra val och även om de inte är det sker alla saker som sker ändå i sina fina glada färger. Dansandes, studsandes, skrattades, bubblandes hand i hand.

Jag vill bara ha mer tid.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Det är syrran som läste... :)
Lugn som en filbunke nu.
Kärlek, skratt och kramar
Amanda



Lina å Mandi. Bloggpic.

..det gör det alltid.


Med Jumjum. Det ordnar sig. Imorgon. Mañana, mañana! Med jobb. Det ordnar sig. Mañana, mañana! Med kurserna. Det ordnar sig. Mañana, mañana!

Det är så det är, mannen! Imorgon drar jag till verkstaden med Jumjum. Imorgon har jag fått jobb. Gött! Imorgon kommer mitt körkort vara inskickat, jag ska söka kurserna och ha städat...

...För jag har en ny lista:
* Kurserna
* Biblioteket
* JumJum (Ons 7.00)
* Simma
* Rehab (Tis 18.00)
* Kalender. Ny och gammal.
* Städa
* Flytta på mig
* Tvättid??
* Jobbet, vilken dag?
* Kolla kläder.

Det var en liten och bra lista. Men måste finna min kalender. Ringa Anna Håkansson. Kolla med Patrik. Jon. Det gäller bara att gå hem och städa. Så kommer allting fram. Kanske till och med mina nycklar? Haha. nej

Men det är rätt kul att idag, som min första dag som arbetslös ringer ett jobb! Så nu har jag jobb, bara en dag men det känns bra, även då det inte är världens-bästa-betalt. Men det blir kul och jag undrar vem jag ska jobba med! Sssss... Glöm inte oh.. Andas! Som jason Diakité säger.. Han säger mkt smart, han.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

När jag cyklar geom hela Malmö tänker jag igenom hela mig själv. Jag tänker allt jag vill skriva, allt som behövs bli sagt och allt som behövs höras. Men jag når inte dit. När jag väl kommer in i värmen, kall som en isglass och med sex lager kläder som tungt faller mot golvet, minns jag inte alla tankarna. Det är precis som att de stanna ute i kylan, likt fåglar som cirkulerar i luften och väntar på mig att komma ut igen, för att sen flyga in där och hacka. Hackspett.

Jag misstänker någon. Och jag känner mig inte bra över det. Kanske gjorde jag fel med att lämna ut. Allt. Kanske är det inte schysst att skriva ut namn. Och personliga saker. Kanske är jag dumihuvudet som gör så, och jag funderar på att trycka på delete-knappen. Fan. Men, ingen vet ju ändå vem någon är. Det är så jag har tänkt. Fan. Det är bara det att jag har svårt att trycka på delete-knappen. Jag vill vara där. Ute i det fria. Kanske ska jag byta forum? Så jag inte är ute så himla mycket. Bara lite. Till de som känner mig. Jag står i ett dilemma. Jag tvekar, och jag tänker på hur detta kan uppfattas. Jag hoppas det inte gjort allt för stor skada.

Det är konstigt att inte pirr-känslorna är. Fjärilarna. Hissen. Undrar om de också väntar utanför?

Det är så drygt. För jag grubblar. Jag gillar det inte. Behöver ta tjuren vid hornen. Jag gillar det inte. Behöver säga att det känns bra. Att jag har bra distans. Att jag inte känner så. Att jag inte menar illa. Jag gillar det inte. Att lämna ut mig så. På det viset. Berätta med ord direkt ur munnen, inte nedskrivna utan rakt på. Jag är så dubbelsidig. Rakt på. Jag kan skriva rakt på men inte säga rakt på. Jag kan sitta i den tysta kupén på Öresundståget och skriva skriva om alla dumma människor som pratar. Men jag kan inte säga till! Nej du. Jag sitter och nästan gråter tills jag bestämmer mig för att resa mig upp och gå istället. Sätter mig i det kalla utrymmet där två tågset möts. Skakande av köld sitter jag där och försöker läsa min bok genom tårarna. Det är en så liten sak egentligen, men så fruktansvärd stor sak för mig. Jag kan inte, jag vet inte hur man säger. Jag vill vara bra. Och snäll. Så jag sitter med tårar i ögonen och längtar bort.

Jag önskar dig en fin höstdag. Tag handskar, mössa och halsduk på. Eventuellt kan du ta med lite varm choklad. Det kan vara gott i den isande vinden.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Nojjig, är jag. Nästan som när man vänder sig om efter varje hörn man passerar. Jag fick ett mejl idag som gjorde att jag vände mig om och letade med blicken. Efter? Ja, vad? En grön tygbit med en halvmåne på? Vad menas det?

Jag hade slutat tänka på detdär. Slutat tänka på dig och dina dumheter. Att jag måste rädda dig. Eller att folk vill det. Jag hade släppt dig från mina axlar och blivit fri. Lättare, gladare. Men så får jag det där och 32 sidvisningar. Är det du som spökar och inte vill bli bortglömd? Eller är det nya tillgångar som lurar runt hörnen? Jag tycker att det är läskigt. Dum som jag är skriver jag rakt ur hjärtat och bara lassar på med alla dumma, bra, knasiga, mest idiotiska känslor och tankar som finns. För att jag tror mig ha koll på vilka som läser min blogg. Jag, och min inre vänskapskrets. Ibland en och annan annan. Jag startade den här bloggen efter jag lagt ner min gamla med tanken på att vara så ärlig som möjligt. Inte hålla tillbaks. Stå för vad jag tycker, tänker och känner. Vilket jag gör.

Men, så finns det vissa människor jag kanske inte riktigt vill ska ta del av allt det där. Människor som är väldigt känsliga. För mig. Och som jag skriver om på sätt jag aldrig kunnat skriva till dem. Just för att det är rakt på. Och jag tror att det är svårt att ta. Rakt på. Jag vill bara ha min lilla psykoterapeft, aka Mr Comp-Uter, att avreagera mig på. Och komma tillbaks till var jag än är. Men nu är jag lite rädd. Jag vill inte att du kommer tillbaks. Jag vill inte det. Jag tycker gott att du kan stanna där du är. Långt borta från mig och sluta förfölja mig i minna drömmar. De drömmar som en gång var vackra med grönt, mjukt gräs och fåglar som flög finns inte längre. Och det tror jag att du vet. Det är därför du gör så här. Jag tycker att du ska tillåta mig att släppa dig. Det har du inte gjort innan, och jag tycker fan att det är dags nu! Det ligger inte på mitt ansvar längre. Vilket det faktiskt inte har gjort på mycket länge. Det är du som har hindrat mig, du som har hållt mig kvar och levt på min smärta. När jag äntlgen funnit någon som fyller ut tomrummet kommer du tillbaks för att återta det. Det funkar inte så. Och mitt tomrum fylls inte ut av någon. Jag har inte ersatt dig, du finns kvar där precis som alla andra. Men jag vill inte att du växer, så göd dig inte. Pallar inte med fler år av proppar som inte går att dra ut. Nej. Jag säger stopp. Kom inte närmre! Jag menar allvar. Faktiskt.

Långa dagar ger korta nätter. Ibland för korta. Och förlåt mig för det jag känner jag gjorde fel. Det är svårdefinierat, och du kanske inte förstår. Men det gör nästan inte jag heller. (Ja, det är en annan du jag skriver till nu...)
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Det är konstigt vad det är jag väljer att skriva om på min blogg. Det är konstigt vad som väljer mig till sin skribent. Vad det är som kommer ut. Vilka storheter som tar över de andra storheterna som faktiskt också sker. I går kväll hände ännu en storhet som jag inte skrev om. Varför? Jo, för den storheten behövdes inte komma ut här. Det är så att detta är en av mina ventilationsplatser. Jag har några stycken sådana. Och ibland, nej ofta, ventileras samma saker. Om och om igen. Det blir mycket för mig att berätta alldeles för många gånger. Då är det skönt att ventilera de storheterna här. Då har jag berättat. De har kommit ut. Kommit ut till "Im comming out", som allt annat som kommer ut. Virvlande lägger sig bokstäverna snabbt på skärmen. De formar ord och meningar innehållande känslor, känslor som kanske inte alltid kommer fram. Känslor som kan läsas på olika sätt, med olika betoningar, beroende på vem, när eller var man läser dem. Men storheterna som läggs här är inte alltid de största även om så ofta är fallet. Det händer ju så mycket hela tiden. Alla tankar som tänks.

Ja, jag har tänkt mycket på senaste. Hela natten tänkte jag. Hoppade fram och tillbaks till tankarna. Stannade lite här, lite där. Det är konstigt att jag träffat en människa som fått mig att tänka så mycket. Som igår sa; "Vi är lika gamla du och jag, va?" Nej, du är äldre, sa jag. Fast vi är båda åttisexor, och han är en månad äldre. Men jag ser ändå honom som äldre. Kanske inte mycket, mycket, som jag brukar. Men ändå äldre, och visare. Smartare. Se där!!! Hur jag håller på! Trycker ner mig själv och hur bra jag egentligen är. Det är jobbigt att hela tiden tänka så. Jättejobbigt!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda



Äh shit, vad flummigt! Jag fattar inte ens själv vad det står när jag läser det!

Min mamma tycker att jag är oansvarig. Jag förstår henne. Idag känner jag mig oansvarig och dumihuvet som inte börjat tidigare. Ja, jag kommer ju inte hinna söka någon kurs till våren.. Oväntat. Varför är jag så himla rädd för? Varför tvekar jag att ta kontakt med problemen? Eller ja, problem bör man väl inte kalla dem. Mer... The heavy stuff. Sakerna som betyder något, framtiden. Jag går i flera veckor med en knuta i magen stor som tio Jenkan, och när jag efter många om och men börjar dra ut långa trådar av tuggummi är det försent. Som idag, idag började jag kolla upp högskolekurser. På riktigt. Eller ja, jag har ju läst igenom hela MHS´s kursregister och valt ut vilka jag ville söka. MEN, inte tänkt längre. Inte tänkt på hur man söker, var man söker eller hur lång tid det kommer ta att söka. Nu kommer jag inte hinna söka några kurser, och jag kommer stå ännu en vår utan att veta vart jag ska bli av. Året i år har gått så himla fort. Jag har inte kommit någon som helst väg mot en bättre framtid. Jo, visst har jag det. Men inte så som jag skulle vilja, om jag tillät mig vilja på det viset. Usch! Jag är trött på att tänka låga tankar om mig själv. Trött på att tänka att jag inte platsar på någon utbildning. Trött på att tro att inget fastnar, att jag inte kan. Jag är trött på att stå i skuggan av trädet som bara växer, som med stora fina gröna blad sträcker sig mot himlen utan tak. Jag vill utvecklas, nå högre, bli bättre. Få kunskapen att förändra, att göra bra.

Men.

Där är alltid ett Men. Men, men, men. Men jag gör si, gör så, gör inte si, gör inte så. Nej jag vet, hoppet är inte ute bara för det. Jag vet. Jag är av naturen inte negativ. Jag ser framtiden bortom trädet, eller om jag tittar åt andra hållet. Jag kan välja att gå den redan upptrampade, enkla, stigen, eller så kan jag snedda genom snåren som kommer ta mig längre tid att komma igenom men som bildar mina spår. De sticks, de river, försenar mig men jag har plåster! Fina, fina plåster med fiskar på. Jag lagar mig och undrar, då jag ser den ännu större busken framför mig, om det inte vore bättre att ta sig tillbaks genom snåren och gå den redan upptrampade stigen nästa år istället. Där är brännässlor dessutom, i busken! Men jag vet, jag kan knepen. Brännässlor skrämmer mig inte. Det är nu och inte sen. Nej, brännässlor skrämmer mig inte.

Men.

Jag ska börja tänka på att bli bättre på det här. Jag ska tänka på att bli bättre på det här. Jag ska bli bättre på det här. Tänk på hållningen, Amanda.

Ja, sen är det detdär med Jumjum också...
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag är trött och glad. Imorgon ska jag lämna tillbaks böcker, have en masse penge, arbejde och se Emil Jensen! Tvätta ska jag också göra!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda


P.s. Idag har jag köpt en fin tekanna som jag senare, när jag kommit på hur man får på gasen, kan använda vid ett och annat te-party! ;) d.s.

Idag har jag:

! Kopierat nycklar, 210kr. CHECK!
! Varit hos gyn och kollat så jag inte har alla könssjukdomar i hela världen. CHECK!
     -Eller ja, jag vet ju inte hur det är än..
! Gjort tre olika nyckelringar till mina nycklar. CHECK!
! Snackat med bilsnubben. CHECK!
     -Fick dock inte så mkt ut av det..
! Ringt Per-Ove angående bilasnubbar. CHECK!
! Laddat upp bilder på Fejsbok. ALMOUST CHECK!
     -Fan! Det har tagit nästan fem timmar att ladda upp några bilder!! Oye!
! Beställa nytt körkort. INTE RIKTIGT CHECK!
     -Men det blir imorgon, för de hade inte öppet nu...

Ja, mer har jag väl egentligen inte gjort. Men det är en bra dag iallafall.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Imorse när jag vaknat, gick jag ner till kalla undervåningen på Haga och tittade ut genom fönstret. Det blåste och regnade något hysteriskt. Jag stod där ett tag och tänkte; det är nog såhär det ser ut om man tittar in i mig. In bland mina känslor och tankar. Vi åt god frukost och sen tillbringade jag den närmasten en och en halv timmen i hagen, letandes efter en sko med värde av 400spänn! Först tyckte jag det var jobbigt att leta men efter ett tag spred sig ett lugn, jag sjöng, freestylade och var glad. Det var nästan så att jag blev lite ledsen när Felicia lyckligt ropade JAAAA!! Ja, hon vann. Kul för henne!

För övrigt har jag bara gjort min mamma ledsen idag. Genom att inte komma i tid och därefter komma underfund om att jag glömt nycklarna på Haga vilket gjorde att jag sover här i natt också. Hon blev arg, men jag tror det är ledsen och besviken. Det är jag med. Det är jobbigt att vara så jävla otänksam.

Vi åkte och hämtade höns i Höganäs. Utanför bilen blåste det storm, lite som det gör nu utanför huset. Jag ska gå ut där nu snart, utanför huset. In i det andra.. Jag ska bo med hästarna, fast uppe i det oerhört vackra rummet. Synd att jag inte delar det med någon. Det är nämligen ett sånt rum man gärna vill dela med sig i. Nej, nu går jag! Wish me luck! Och ge mig lite värme i tanken.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda



P.s. Jag har INTE hört av mig till Frans idag, tro det eller ej! Även då det var hans namnsdag! Kanske dålig stil? Nej, jag har faktiskt inte känt någon önskan om det heller. Som innan. Skönt.

JAG ÄR SÅ HIMLA ARG IDAG. SITTER MED RYNKADE ÖGONBRYN OCH ÄR BUTTER. IGÅR VAR EN JÄTTEBRA DAG, ELLER JA. JAG VAR JU PÅ VÄG OCH BLI ÜBERDEPPIG, MEN SÅ GICK JAG TILL BILEN OCH FICK DÄR SE ATT FRANS HADE GJORT VÄRLDENS FINASTE "KÄRA PARKERINGSVAKT, GE MIG INGA BÖTER SNÄLLA!"-LAPP. DÅ BLEV JAG GLAD OCH HJÄLPTE ANJA ATT FLYTTA.

SEN VAR JAG SKITSNYGG I RÖD PERUK OCH FESTADE SOM BARA DEN. JÄTEFULL OCH GLAD VAR JAG. NU ÄR JAG BUTTER. SOM BUTTERKEKS. OCH VÄGRAR SLÄPPA CAPS LOCKEN. JAG HAR TJURAT OM ALLT IDAG FÖR JOHANNA. BARA FÖR JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH HÖR AV MIG TILL FRANS VARJE DAG OCH ÅNGRAR MIG SÅ FORT JAG GJORT DET. JAG SKA BOSÄTTA MIG I ETT TÄLT I ORESKOGEN!

KÄRLEK, SKRATT OCH KRAMAR! (IDIOTI)
AMANDA

Det är konstigt att jag inte hamnat i ett mentalt/emotionellt breakdown! Jag kände ett konstigt lugn efter Frans konstaterande och igår kände jag mig så himla tillfreds med livet. Jag kände sådan harmoni, mellan kroppen, hjärnan och hjärtat. Jag grät lite, ville att jag skulle behöva gråta mer men det gick inte. Jag kände bara skönhet till livet. Det var första gången på alla åren jag lyckades verkligen prata om allt. Ärligt, precist och på ett helt nytt sätt. Ja, hela dagen gick jag i ett knasigt lugn...

...Nu har lugnet börjat lyckras upp och paniken i mig börjats sprida sig lite. Men inte på grund av Frans, utan för mina nycklar. Det var nämligen så att Johanna fick låna min cykel för att göra några ärenden. Och, dum som jag är ger jag henne hela min nyckelknippa innehållande bilnycklar, husnyckel, cykelnyckel, Körkort, VISA-kort, Danskebank-kort som är stor som hus. Det var precis så jag tänkte, eller undemedvetet tänkte (?), att hur jävla lätt är det att tappa bort en nyckelknippa stor som en handboll och som skallrar? Men, det lyckades Johanna göra. Eller, kanske att någon tog den. Eller... Ja, jag vet inte och jag klandrar inte Johanna. Igår var jag inte alls nojjig, jag får ju alltid tillbaks mina grejor och allting löser sig alltid. Idag var jag runt till polisen och var fortfarande rätt lugn. TILLS jag träffade en Aluma-snubbe utanför triangeln, som jag berättade min historia för då han fnyste lite när jag sa att jag gärna köpt om jag haft pengar. Han säger att det är jätteviktigt att spärra korten, men jag menar att jag alltid hittar mina saker igen och vill inte spärra i onödan... "På tal om nycklar, kolla vilken cool nyckelring jag har." Så visar han upp en Rolls Roys- nyckelring. Likadan som min. "Jag har en likadan!!! Eller nja... Wtf! Det är duuu som tagit den!" Skojar jag. Nej, han hade hittat den bakom Lidl vid Dalaplan tillsammans med två nyckelringar, bara ringarna. Jag fick se dem och det är ju fanemig från min nyckelring! Och det var däromkring Johanna tappade nycklarna! "Ja, jag måste nog spärra korten!!" Han blev nipprig att jag trodde han hade något med saken att göra, men jag litar på människor och säger han att han bara hittade dem, tror jag självklart på honom. Jag ringde och spärrade VISA, men Danskebank kortet lyckades jag inte spärra för jag kunde inte mitt CPR nummer och de hittade inte mig efter mitt namn. Suck! Gav Aluma-snubben mitt nummer och cyklade till Johanna. Det var däromkring min oro startade.

Ja, nu har jag spärrat dankortet också. Och pratat med mamma i telefon. Nu är jag irriterad. Hon hade dålig täckning och det fick väl mina känslor att spela. Nu ska jag gå till Jumjum och sitta utanför honom se till så Frans har skrivit en fin lapp med en blomma på. Sen ska jag hjälpa Anja att flytta, dricka vin och dansa. Inatt sov jag med Shio, det var mysigt. Jag ska inte utagera allt för mycket, förutom i dans. Jag har noll kronor och hoppas mina vänner hjälper mig med vin och öl. Shit alltså! Det här är typ min vardag. Eller iallafall händer sånthär flera gånger i månaden! Hur, frågar jag mig. Jag känner att Johanna inte ska känna sig dålig och ha dåligt samvete, för som sagt; Jag hade nog klarat att göra det själv förr eller senare!

God Weekend!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda