Masjävlar
Genom hela filmen satt jag upp, tittade rakt på tv:n och andades med korta och små andetag. Hela jag var inne i filmen, hela mitt hjärta andades kort, kort och jag kunde inte sluta titta. Inte ens lägga mig tillrätta som jag brukar göra när jag ser film.
Alla som växt upp i en liten by känner nog igen sig i filmen. Alla som blivit kvar, alla som åkt iväg. När jag kommer tillbaks till Sjöbo och hälsar på känner jag mig ibland så fel. Ibland har jag sådan ångest bara av att vara där, bara av att se folket där. När jag var på High Chaparral kände jag dendär ångesten. Alla människor var som de i Sjöbo. När jag var på Tingvalla och uppträdde kände jag även då dendär ångesten. Bara av att stå där och minnas hur allt var, hur allt antagligen fortfarande är, gjorde att jag bara ville komma bort. Precis som på Chaparral, jag kunde inte vara där! Ville helst springa, springa långt, långt bort. Men så känner jag ändå att alla dessa människor, de är ju ändå så fina mitt i allt detdär. De känner ju inte som jag känner, de känner sig kanske inte som jag ser dem. Som jag såg dem även när jag bodde i Sjöbo. Jag vet inte varför jag sätter den stämpeln på dem. Alla människor är ju bara människor. Alla människor vill ju bara vara älskade. De har familjer, vänner, intressen... Sina egna liv, även då de kanske bor i en håla. Även då de tycker att Joddla är bra och åker till Eket fast det alltid bara är en massa slagsmål där. Och de dricker himmaluat, kallar kaffekokare för hurra och kör runt i sina jävla Volvosar!
Men vad har då jag åstadkommit sen jag flyttade från Sjöbo? Är jag så himla mycket "bättre"? Nej, antagligen inte. Dessutom har vi ju alla olika mål. Jag vet inte vilka mina var, inte ens vilka mål jag har nu. Jag vet inte vad jag är ämnad att bli, vad det är meningen att jag ska åstadkomma. Det är som Veronica Maggio sjunger: Ville inte va den som blev kvar. Det jag är mest rädd för är att jag kommer tillbaks dit innan jag levt, för när man kommer tillbaks dit känns det som livet tar slut. Tråkigt men sant. Men det är min största rädsla just nu.
Jag lever här tills jag går någon annanstans. Jag ser framåt, sträcker mig så långt det går och hoppas på det bästa!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
