MandiSkrattarochLer

Jag är hemma hos mamman nu. Tänkte göra lite vykort och sådär, så jag rotade runt lite i hennes sekretär där jag fann lite gamla fotografier. Haha! Jag iklädd en lång vacker lila-röd kjol, med high-heels och en såndär skrynklig jävla top! Ni vet en sån nästan genomskinlig skrynkelgrej som fanns i många olika färger på början av 2000-talet. Hysteriskt fult. Men jag hade långt, långt hår! :) Så där satt jag och skrattade lite åt mig själv när foton på mig, min farmor och min pappa kommer upp. Inte så som jag minns pappa, lite halvrund, med skäggstubb, tjockt tjockt hår med en såndär midjeväska på sig. Nej, han låg i en sjukhussäng, med rakat hår, såg ut att väga under 50kg och var medvetslös. Jag blev helt stel i kroppen! Jag kan inte ens minnas detta! Eller jo, när jag såg fotot. Men det är ett minne jag förträngt, för när jag minnas min pappa har jag bara ett fåtal minnen från när han var sjuk. Och i de minnena går han, sitter och skriver. "Ni som skvätter, sätt er!". Hur svårt det var för honom att skriva det på datorn för cancern i hjärnan... Men aldrig att jag minns honnom som så liten och smal. Det var en hemsk upplevelse, men nog ändå bra, att jag fick se dem och att jag fick minnas.

Jag vill aldrig sluta minnas.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda