MandiSkrattarochLer

Det knyter sig lite överallt i kroppen. I magen när jag tänker dansk hygien. Bakom skulderbladet knyter knuten sig hårdare även då den knöts upp lite innan idag. Knuten i magen finns där även när jag tänker på flytteri och val. Valen man gör är inte alltid rätt val. Men det vet man aldrig förrän efteråt. Man kan göra långa listor med för- och nackdelar. Men man vet ändå aldrig om det är rätt förrän efter valets val. Även då kan det ibland vara svårt att veta om det var rätt val. Jag tror att det redan är bestämt vilken väg jag ska ta, fast jag vet självfallet inte vilken väg det är. Om vägen varit synlig skulle vägen varit helt onödig. Då hade det inte varit värt att leva. Om man aldrig får klura, aldrig får hoppas, slås ner eller välja finns det ingen mening med livet. Valen som väljs är så många, så många. Jag har valt att bli rökfri.

I fyra månader har jag varit rökfri. I sex år har jag varit pappafri. Det är inte med mening jag varit pappafri, eller med vilje. Pappa valde att röka. Pappa blev sjuk. Han fick en stor boll på magen. Den gjorde ont. Han fick morfin och rakade av sig håret för han ville inte tappa det. Min pappa hade tjockt fint hår. Och han blev smal. Smalsmalsmal. Liten och inte alls min pappa med ölmagen och skäggstubbet. Liten och luktade sjukhus. Inte rök, olja och öl. Och mys. Inget sånt. Min pappa blev inte alls så gammal som han sa att han skulle bli. När han blev sjuk sa han att han skulle leva i femti år till, att han skulle överleva detta. Ibland kunde han inte ens skriva sitt namn med den tjocka pennan som skulle vara så lätt att skriva med. Han kunde inte pricka tangenterna på datorn. Han frös och var dålig. Idag är det sex år sen min pappa dog. Han dog av lungcancer. Fast den spred sig lite överallt. I halsen, till hjärnan. När jag fick reda på att min pappa hade dött, bara en dag innan jag skulle hälsa på honom, gick jag ut och tog en cigarett för att lugna ner mig. Mina småbröder fick sin mamma att sluta röka. Men jag fortsatte. Flera omgångar har jag försökt sluta med cancerpinnarna, men aldrig har jag kommit så långt som nu. Nu har det gått fyra månader. Jag känner inte suget efter att röka. Det är jag glad för. Och nu röker min lillebror. Det är jag ledsen för. Jag vill inte att någon i min omgivning ska röka och gå samma öde som min pappa gjorde. Jag vill att mina älskade ska leva mer än ett halvt sekel. Jag vill att de, innan de dör, ska vara friska. Inte att de ska dö sjuka och ha ont. Inte behöva ligga på sjukhus, i vita rum. Kanske kan det förhindras genom att fimpa cigaretterna, kanske inte. Det har inte jag svar på.

Jag var alldeles brun av skit på benen efter turen på Balder. Att han som är så grå kan göra mig så brun är förundransvärt!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda