Ensam i Alby.
På väg mot min dröm sitter jag här, ensam i en lägenhet tillsammans med en dator, Guitarhero
och utan mat, i Stockholmsförorten Alby. Många läskiga berättelser har jag hört om denna förort som antagligen, precis som alla andra förorter, är gjord för att trycka in människor tätt, nära inpå varandra. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen imorgon, men jag vet att vi ska mötas halv tolv på Grindtorpskolan. Kollade upp vart det var på Eniro, men jag vet inte var jag är själv. Vad heter detta ställe? Jag sitter mitt i rummet på en sönderskruvad fåtöj som är lagd upp och ner med TV:n framför mig och inga andra möbler bakom mig. Sängen står på golvet bredvid mig och vid den är en ribbstol. Fönstret bakom mig saknar gardiner och leder rakt ut på balkongen jag hoppade in genom i morse. "Ha ALDRIG balkongdörren öppen om du inte har koll på den! Även om man är i lägenheten hoppar det in folk där, mest barn som vill prata men ändå." Jag känner mig lite smått orolig med att sitta med ryggen mor fönstret och tittar snett över axeln lite då och då. Jag har aldrig kännt mig osäker när jag varit här, förrän nu. Kanske för att inga av mina kompisar är här, kanske för att det bara är mamma och Kasper som vet att jag är precis här. I Alby, där det var skottlossning för några dagar sen. Ja, precis här utanför. Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta sådana saker för folk, mina vänner. Men ärligt talat så har jag inte träffat dem på ett tag. Har inte pratat med dem heller. Jag tror inte att någon ens vet att jag har flyttat. Jag vet inte varför jag gör så, drar mig undan. Matilda sa att när hon flyttade var det typ tio av hennes vänner som hjälpte till att bära. Det var bara jag och min bror när jag flyttade. Ingen annan visste något. Jag tror att jag har för låga tankar om mina vänner, tyvärr är det så, eller så har jag blivit "turned down" för många gånger. Så istället för att fråga och få ett negativt svar så säger jag ingenting. Likadant är det nu när jag är i Stockholm. Jag tänker att jag kanske ska höra av mig till någon, men så tänker jag sen att "äh, varför skulle de vilja träffa mig?". Kanske vill de, men har säkert inte tid så det är ju inte lönt att fråga!
Jag är iallafall här. Även då jag känner mig ensam och förskräcklig (haha) känns det ändå bra. Jag är spänd inför morgondagen: Hur ska jag hitta, kommer det funka med barnen, med clownerna? Jag är rädd att de ska bli besvikna av mig. Jag vill ju detta mycket och tänk om jag gör bort mig. Nejdå ska ni se, det går nog braa. Jag är ju jag och jag är ju bra. Det är jag faktiskt! Bra och gla, bra att ha! Nu ska jag nog lira lite mer Guitarhero vilket jag suger på men kul är det!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
och utan mat, i Stockholmsförorten Alby. Många läskiga berättelser har jag hört om denna förort som antagligen, precis som alla andra förorter, är gjord för att trycka in människor tätt, nära inpå varandra. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen imorgon, men jag vet att vi ska mötas halv tolv på Grindtorpskolan. Kollade upp vart det var på Eniro, men jag vet inte var jag är själv. Vad heter detta ställe? Jag sitter mitt i rummet på en sönderskruvad fåtöj som är lagd upp och ner med TV:n framför mig och inga andra möbler bakom mig. Sängen står på golvet bredvid mig och vid den är en ribbstol. Fönstret bakom mig saknar gardiner och leder rakt ut på balkongen jag hoppade in genom i morse. "Ha ALDRIG balkongdörren öppen om du inte har koll på den! Även om man är i lägenheten hoppar det in folk där, mest barn som vill prata men ändå." Jag känner mig lite smått orolig med att sitta med ryggen mor fönstret och tittar snett över axeln lite då och då. Jag har aldrig kännt mig osäker när jag varit här, förrän nu. Kanske för att inga av mina kompisar är här, kanske för att det bara är mamma och Kasper som vet att jag är precis här. I Alby, där det var skottlossning för några dagar sen. Ja, precis här utanför. Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta sådana saker för folk, mina vänner. Men ärligt talat så har jag inte träffat dem på ett tag. Har inte pratat med dem heller. Jag tror inte att någon ens vet att jag har flyttat. Jag vet inte varför jag gör så, drar mig undan. Matilda sa att när hon flyttade var det typ tio av hennes vänner som hjälpte till att bära. Det var bara jag och min bror när jag flyttade. Ingen annan visste något. Jag tror att jag har för låga tankar om mina vänner, tyvärr är det så, eller så har jag blivit "turned down" för många gånger. Så istället för att fråga och få ett negativt svar så säger jag ingenting. Likadant är det nu när jag är i Stockholm. Jag tänker att jag kanske ska höra av mig till någon, men så tänker jag sen att "äh, varför skulle de vilja träffa mig?". Kanske vill de, men har säkert inte tid så det är ju inte lönt att fråga!
Jag är iallafall här. Även då jag känner mig ensam och förskräcklig (haha) känns det ändå bra. Jag är spänd inför morgondagen: Hur ska jag hitta, kommer det funka med barnen, med clownerna? Jag är rädd att de ska bli besvikna av mig. Jag vill ju detta mycket och tänk om jag gör bort mig. Nejdå ska ni se, det går nog braa. Jag är ju jag och jag är ju bra. Det är jag faktiskt! Bra och gla, bra att ha! Nu ska jag nog lira lite mer Guitarhero vilket jag suger på men kul är det!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Postat av: helena
oj då. jag visste ju typ att du skulle till stockholm men jag visste verkligen inte att du hade flyttat! galet. hoppas du har det trevligt där uppe.,
och vi ses kanske något i sommar ändå om du kommer ner något. annars får jag höra av mig när jag är uppe hos farsan i storstan. ha det bra amanda. kram
Trackback
