Många långa kliv.

Idag vaknade jag tidigt, men somnade igen och vaknade sent. Klockan halv tre närmare bestämt. Då hade hela min lediga dag gått! Jag och Maria avbokade vår dejt och jag började, tre och en halv timme senare, min vandring mot Willys för att handla. Jag gick till Södervärn, tänkte köpa nytt tågkort på samma gång men Skånetrafiken har visst inte öppet en söndag (vilket det visst är idag). Jag tog med mening fel bussdå jag inte orkade vänta på den andra och hoppade av på Värnhem. Därefter använde jag mig av min superduper-tekniska telefon och GPS:ade mig rätt... På vägen fann jag Malmös vackraste plats. Kolonierna vid Katrinelund! Eller vad stället hette.. ;) Där vill jag leva, där vill jag bo. Låtsas att jag är där luften är fri, där djuren lever, där blommorna andas! Jag vill springa där fritt, fritt barfota med sommarklänningen flygande i vinden! Jag vill!




Men runt Malmös vackraste plats växer det hårda staket med taggtråd. På grindarna står det plakat om bevakning. Till Malmös vackraste plats får man inte gå. Man får inte springa där barfota, inte fota de vackra blommorna, man får inte andas den konstgjort friska luften. Inte vad jag vet iallafall. Jag vågade inte försöka med att öppna grinden. Kanske skulle det komma arga hundar farande, eller arga människor vilket är mycket värre! Så jag gick vidare mot Willys.

                              

Väl där får jag se en brandbil och massa folk. Brandlarmet hade gått inne i butiken så hela skiten fick evakueras. Jag fick vänta i kanske en kvart-tjugo minuter, sen gick jag in och handlade upp över fem hundra kronor. Nu har jag mycket mat! Ja, det är skönt faktiskt! Fixade med hyllor och fack till min mat när jag kom hem, sen pratade vi lite i köket jag, Per-Henrik och Ida. Det var mysigt.

                             

Igår gick jag själv, själv på New York city ballet i Glassalen i Tivoli. (Jag vet, jag läser också alltid GLASS-salen!) Det var mycket vackert och dyrt. Men jag kände att jag förtjänade det. Varje dag har jag gått förbi affischen och vela gå, och nu gjorde jag verkligen det! Iförd en finfin klänning med sjal till satt jag mellan en italienska och en dansk man helt ensam men ändå inte. Ballettdansösernas vackra kjolar rörde sig böljande. De riktigt flög fram mjukt, mjukt och landade på tå så de var riktigt långa. Kvinnorna såg ut som Barbie och männen som Ken. Tänk att kunna dansa så!

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

P.s. Den ena bilden är från när jag och Lisa åt frukost i Folkets park! Världens bästa frukost med världen bästa Lisa! Den andra är när jag har lite tråkigt på tåget.. D.s.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0