MandiSkrattarochLer

I mörka Malmö med bökiga otalande vänner, ångest och tvekan tändes ljuset i mörkret. Med hemmagjorda fingerfacklor dansades det i Malmös mörka innergårdar och ljuset livade upp, smekte och värmde kalla fruktande kroppar. Hopp skapades, leenden tändes och det förflutna försvann för en sekund. Eller si-så-där fem minuter. Jag tillbringar många mörka timmar på det upptända bibliotekets hårda stolar. Med böcker runt mig läser jag på datorskärmen. Jag läser om mitt nya arbete, drömmer om fina vintrar med varma vänner och levande eld. Jag drömmer om höga hopp och kalla kallbad med varma ångbastusar. Jag flyger, jag skrattar, jag står upp och ner. Helt still. Andas och känner balansen, tyngden, ligga i mina händer där jag står, lång och ståtlig med tårna i vädret. Jag konverserar, utbyter tankar, tar upp jobbiga grejor, löser problem. Jag förbättras, förändras, förnyas. Jag andas den friska luften och jag ser ut över havet. Jag ser ut över framtiden. Skräcken i min kropp ligger där och vaggas av glädjen. Glädjen att känna sig viktig, glädjen att förändra. Men rädslan att svika är stor. Jag har redan svikit mina vänner och de har redan svikit mig. Men jag försöker bygga, bit för bit. Som i Barcelona. De olika tegelstenarna var ett puzzel som inte var menat att avklaras. Det var ett puzzel att själv forma. Puzzla, puzzla i den ljumna vinden, ner mot kvällen med den gula stora lampan puzzlade vi grunden till ett hus. Nu försöker jag bygga upp grunden igen genom talet. Det är viktigt att tala. Annars kan man inte förändra eller förändras.

I mörka Malmö står jag inför val. Val som ska väljas, känslor som ska ges, ord som ska tas. Jag vill ta orden och skapa nya fina meningar. Jag vill använda dem till att läka de sår som satts och bygga nya hus med varma eldar som lyser upp de mörka fönstren utan gardiner. Jag vill bada kallt, kallt, kippa efter andan och värmas varmt, varmt igen. Jag vill hoppa högt och andas friskt. Solen ska skina i mina ögon och tända stjärnorna i dem och ge mig hopp. Så kan jag låta mitt leende lysa upp mörka Malmö precis som reflexen du har dinglandes bredvid dig.

Syns du inte,
Finns du inte.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag ser alla saker som sker, springa förbi som en hop av bollar med ben. De springer, kastar sig på sidan, studsar upp på benen och fortsätter springa. De har alla väldigt fina färger, blå, grön, röd, orange, gul, lila, brun, rosa, vit.. Jag tittar ut genom fönstret på stadsbiblioteket, ut på den mörka Malmö. Där leker de, under gatulyktan ibland de gyllengula löven studsar de. Hoppar, kastar sig i löven. Springer, skrattar, ler! Det bubblar i dem, sakerna som sker. Bubblet är glatt, precis lika fint som färgerna på deras kroppar. Bubblet är ärligt. Det finns inte något grått. Inget svart heller, förutom mörkret utanför gatulyktan. I fönstret ser jag min spegelbild. Jag är som en boll, en lila boll med massor av bubbel inom mig. När jag vänder huvudet och tittar tillbaks på datorskärmen ser jag en mörkgrå kantig och hård kub. Vad gör du där kuben? Varför är du grå? Varför är du kantig och hård? Han säger att det är han som är valen som ska väljas. Han säger att saker inte bara kan ske och bubblande studsa förbi mig vart jag än är. Nej, valen måste JAG välja. Det är som om han ger mig en käftsmäll och jag vill titta ut genom fönstret för att se alla saker som sker leka i sina fina starka färger. Jag vill inte ha den där grå tråkiga kuben. Han säger att han måste följa med mig ända tills jag gjort de där valen. Om han ändå vore av lera så jag kunde forma honom till en sak. Men han är hård och står rak i ryggen mitt framför mig. Jag ser, att alla saker som sker, de sker för att de sker. Och när dumma tråkiga grå kuber av val står i min väg börjar jag tveka. Jag vet att val är bra och valen jag gör ger mig saker som sker. Jag vet att mina val oftast är bra val och även om de inte är det sker alla saker som sker ändå i sina fina glada färger. Dansandes, studsandes, skrattades, bubblandes hand i hand.

Jag vill bara ha mer tid.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda