MandiSkrattarochLer

Jag ser alla saker som sker, springa förbi som en hop av bollar med ben. De springer, kastar sig på sidan, studsar upp på benen och fortsätter springa. De har alla väldigt fina färger, blå, grön, röd, orange, gul, lila, brun, rosa, vit.. Jag tittar ut genom fönstret på stadsbiblioteket, ut på den mörka Malmö. Där leker de, under gatulyktan ibland de gyllengula löven studsar de. Hoppar, kastar sig i löven. Springer, skrattar, ler! Det bubblar i dem, sakerna som sker. Bubblet är glatt, precis lika fint som färgerna på deras kroppar. Bubblet är ärligt. Det finns inte något grått. Inget svart heller, förutom mörkret utanför gatulyktan. I fönstret ser jag min spegelbild. Jag är som en boll, en lila boll med massor av bubbel inom mig. När jag vänder huvudet och tittar tillbaks på datorskärmen ser jag en mörkgrå kantig och hård kub. Vad gör du där kuben? Varför är du grå? Varför är du kantig och hård? Han säger att det är han som är valen som ska väljas. Han säger att saker inte bara kan ske och bubblande studsa förbi mig vart jag än är. Nej, valen måste JAG välja. Det är som om han ger mig en käftsmäll och jag vill titta ut genom fönstret för att se alla saker som sker leka i sina fina starka färger. Jag vill inte ha den där grå tråkiga kuben. Han säger att han måste följa med mig ända tills jag gjort de där valen. Om han ändå vore av lera så jag kunde forma honom till en sak. Men han är hård och står rak i ryggen mitt framför mig. Jag ser, att alla saker som sker, de sker för att de sker. Och när dumma tråkiga grå kuber av val står i min väg börjar jag tveka. Jag vet att val är bra och valen jag gör ger mig saker som sker. Jag vet att mina val oftast är bra val och även om de inte är det sker alla saker som sker ändå i sina fina glada färger. Dansandes, studsandes, skrattades, bubblandes hand i hand.

Jag vill bara ha mer tid.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda