Det blev inget efterskalv?
Jag har väntat på efterskalvet hela natten, försökt frammana det nu på morgonen. Jag vill att det kommer ett efterskalv. Jag vill ligga i fosterställning och gråta som man gjorde när man var liten. Gråta ut av ledsamhet så tårarna bränner varmt varmt mot kinderna och det verkligen hörs hur ont man har!
Men jag vet inte om jag har så ont. igår skickade jag världens finaste sms till Frans, som jag visste att jag skulle få en reaktion på. Det fick jag. Ett jättejobbigt sms och det skrev jag till honom också. Han ringde och sa att vi behövde prata om våra känslor. "Men du behöver ju sova", sa jag. "Ja, men jag skiter i det". Helst av allt ville jag hoppa på Vega och bara cykla långt bort, bara fly bort från allt jobbigt! Jag gjorde inte det och cyklade dit istället, skakandes av nervositet och kyla. När jag kom dit satte vi oss på golvet i skräddarposition mitt framför varandra. Vi pratade lite fjant först och jag åt en banan. Sen sa jag att jag tyckte att det var jätteskrämmande. Han tyckte att det var lite häftigt. Det gjorde inte jag, bara jätteskrämmande. Sen frågade han om jag var kär i honom. Och om jag ville bli tillsammans med honom. Jag visste inte vad jag skulle svara. "Vill du bli tillsammans med mig?" ja, nej, kanske, nej jag vet inte! "ÄR du kär i mig?" Ja, nej, kanske, äh jag vet inte. Jo, ja det är jag nog. Jag tror det. Vill du det? "Nej." Nej. Nej! Nej? Varför? Jag är ju väldens bästa! "Tycker du att det är jobbigt att jag inte ser att du är världens bästa? Jag ser att du är bra." Jag förstod inte. Kunde inte förstå hans ord. Var de sanna? Seriösa? Eller vad är det han vill ha sagt. Varför vill du inte vara tillsammans med mig? Nu kom det; "Jag är inte kär i dig". Jaha. Oj då.
Jag förvånades över mina känslor. När han sa det, kändes det som ett slag i ansiktet. Men inte som ett hårt slag. Mer som ett såntdär man får om någon vill liva upp en! Jag förvånades, för jag blev inte ledsen. Min reaktion borde vara att jag blev ledsen, att jag skulle vilja fly. Så har ju jag alltid varit annars. Att min första reaktion är att jag vill fly, men så stannar jag. Nu ville jag inte ens fly. Jag kände nästan lite lättnad. Är det inte konstigt? Här har jag gått och varit kär i Frans och när han säger till mig att han inte är kär i mig blir jag inte ledsen! Det får mig att undra om jag är kär i Frans. Jag tror jag är det. Jag väntar på eterskalvet!
Men om jag är kär i Frans, varför blev jag då inte ledsen?
Vi pratade, och jag berättade om allt. Om Sofia, Zandra och Fredrik. Inte jättemycket om Fredrik, sa bara att han var idiot, det räcker väl? Då förstår man tror jag. Jag berätttade om Sofia och all tid efter, om alla känslor jag haft inom mig de senaste åren. Jag berättade om allt skitsex jag haft, att jag tyckte det var konstigt att jag och Frans kunde ha bra sex. Att det är konstigt att jag kan ha bra sex med en kille. Utan att känna mig äcklad. Han var rädd att jag kände mig äcklad efter vårt sex, men det är ju det som är grejen. Jag känner mig bara bra med honom. Inte stressad, inte pressad. Nu gråter jag. Nu kommer tårarna. Det är jävla technobajs på datorn och jag gråter när jag skrivet om att vi hade bra sex! Min gråt kommer och det känns skönt! Jag vill inte förlora den relation jag och Frans har. Den är så kravlös. Så bra. Jag känner ingen press och stress och tycker det är skönt att vi har det avståndet från varandra. För när vi är tillsammans är vi ändå nära.
Om jag inte är kär i Frans, varför känner jag då en ömhet för honom? Hur kan det komma sig att jag känner mig bra i hans sällskap, att jag känner mig lugn? Hur kan bara alla känslor bubbla ut som såpbubblor just till honom. Så fort jag började prata bubblade allt ut. Allt. Om pappa och allt. Om Fredrik och alla dåligheter. Om Zandra och fångenskapet. Om Sofia och känslorna hon vägrade ge tillbaks men som hon ändå inte kunde släppa. Frans är en fantastisk människa. Han har fått ur alla mina känslor från mig. Fått mig att se dem istället för att gömma dem. Detta kom jag på nu. Det är som om han rullar ihop ett garnnystan, drar ut garnet ur mig. Allt mörkt, slaskigt garn, förstört av att vara i hjärtat för länge.
Frans frågade varför jag kände mig lurad. Kände jag mig verkligen lurad? Johanna sa att jag skulle vara arg om Frans sa dåliga saker. Det gjorde han, och jag försökte vara arg och sa att jag kände mig lurad. Jag tänkte på lägenheten, Johanna sa att man inte lånar ut en lägenhet till någon man inte tycker om. Men jag har ju lånat en del lägenheter lite då och då? Jag tänkte på hur fin han är när vi är tillsammans, snusig och kramig. Men det är ju bara mys. Jag tänkte på kramen i bilioteket. Nu gråter jag igen när jag tänker på den. Den var fin och skön och jag kände mig bra och jag ville släppa men det ville inte han så då kramades vi lite längre så ville han släppa men inte jag så kramades vi lite längre och sen släppte vi samtidigt. Fan! Jag är kär i Frans. Annars skulle jag inte gråta nu. Okej att jag grät vid sex-delen men det är ju förståligt. Jag är ju livrädd att jag aldrig kommer få bra sex mer igen i hela mitt liv och vill aldrig sluta ha sex med Frans. Jag fick aldrig frågat, och jag undrar hur han då känner? Jag menar, man kan inte vara helt känslokall inom sig och sen spela så bra. Jag tror han blir glad av mig. Det är okej.
Jag skrev ju att jag nästan kände mig lättad att han inte är kär i mig, och så är det. Det känns lite tråkigt också. Varför, vet jag inte? Jag tror att det handlar om att jag är rädd att vi inte ska träffas mer. Jag är rädd att bli av med en av de skönaste relationer jag någonsin haft. Det var så himla bra att vi pratade just igår. Jag började känna att jag ville ha bekräftelse, jag började känna krav. Det var bra att det stoppades i tid. Vet inte om vi kommer kunna träffas. Jo det kommer vi. Frans sa att vi nog kommer kunna ha minst lika bra sex som innan, nu har vi kommit varandra närmre. Jag vet inte, är lite frågande. Om jag är kär i honom. Om jag känner hjärtbrist sen är det bara dumt att vi ses. Jag ska inte bli en kärleksmartyr. Men jag vill verkligen inte mista vår relation. Någon som jag kan prata med, som det känns lätt med utan att kännas tomt. Nej, detta känns faktiskt bra. Han undrade om jag ville sova där. Nej, jo, eller kanske äh jag vet inte. Jag tyckte det var konstigt, han tog dit mig för att säga att han inte var kär i mig och trodde sen att jag skulle vilja sova där? Inte för att vara snäll utan... Ja, utan vad, Frans? Jag förstod inte detdär. Övervägde länge om jag skulle stanna. När jag gick ur sängen hade vi haft det jättemysigt, han var på väg att somna och första gången jag fösökte dra mig undan försiktigt nästan kastade han armen runt mig. Andra gången vaknade han till och jag sa att jag bara skulle ut på balkongen. jag ringde till Johanna. Vi pratade i en halvtimme och jag ville sova hos Frans. Hon fick mig att inse, bara genom att säga en liten sak, att det bästa för mig, och Frans, vore att jag inte sov där. Jag klädde på mig i mörker och gick utan att säga hejdå. Jag ville gråta i hissen. Jag ville cykla fort, fort och gråta! Jag ville ligga i Johannas famn och gråta. Inget av det där gjorde jag. Det var inte förrän idag jag grät lite.
Nu känner jag lättnad. Och tacksamhet. Om det inte blivit såhär skulle jag aldrig tänkt dedär tankarna, jag skulle aldrig plockat fram minnesbilderna från deras gömställe. Jag tänker att det är lite tråkigt alltihop, men att jag kommer finna mina känslor som jag har just nu. jag tror ju att jag är kär, men känner att jag inte blivit så ledsen som jag borde blivit om jag varit riktigt kär. När kommer efterskalvet? Kommer efterskalvet? Jag ska fortsätta kasta hjärtat före. Man kanske river eller går omkull. Blir helt grön på benet så det matchar knäbyxorna, men man kommer iallafall över. Ja, Frans. Skratta du. Det är klyschans klyscha, made by Mandi. Hon som inte är så klyschig av sig i vanliga fall. Du kan skratta, du kan få gnida dig i mina känslor och bli större av att höra att du är det bästa sex jag haft. Men jag tror inte du gör det. Det är fan synd att du inte är kär i mig, bara för att du är så jävla bra. Eller så är det bra. Så förstörs det inte.
Nu ska jag ta och sticka något av garnet. Kanske en mössa till Frans, som en kärleksgåva. Nu har gråten övergått till höga skratt, så som jag brukar skratta åt mina egna egentligen jättetråkiga skämt. Jag vet inte om jag fått klarhet, det tror jag att jag har. Jag vet att Frans inte är kär i mig och jag litar på hans ord. Egentligen vill jag inte tro dem och jag tycker mycket pekar mot, men jag litar på vad han säger. Ska inte spekulera. Ska känna efter själv och krama efterskalvet om det kommer. För det kan väl inte vara det lilla jag hade precis? Då blir jag lite besviken. Det innehöll ju inte bara Frans. Jag ska göra frukost till Johanna och sen ska jag ringa Anna Håkansson. Jag är glad att ni finns.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Men jag vet inte om jag har så ont. igår skickade jag världens finaste sms till Frans, som jag visste att jag skulle få en reaktion på. Det fick jag. Ett jättejobbigt sms och det skrev jag till honom också. Han ringde och sa att vi behövde prata om våra känslor. "Men du behöver ju sova", sa jag. "Ja, men jag skiter i det". Helst av allt ville jag hoppa på Vega och bara cykla långt bort, bara fly bort från allt jobbigt! Jag gjorde inte det och cyklade dit istället, skakandes av nervositet och kyla. När jag kom dit satte vi oss på golvet i skräddarposition mitt framför varandra. Vi pratade lite fjant först och jag åt en banan. Sen sa jag att jag tyckte att det var jätteskrämmande. Han tyckte att det var lite häftigt. Det gjorde inte jag, bara jätteskrämmande. Sen frågade han om jag var kär i honom. Och om jag ville bli tillsammans med honom. Jag visste inte vad jag skulle svara. "Vill du bli tillsammans med mig?" ja, nej, kanske, nej jag vet inte! "ÄR du kär i mig?" Ja, nej, kanske, äh jag vet inte. Jo, ja det är jag nog. Jag tror det. Vill du det? "Nej." Nej. Nej! Nej? Varför? Jag är ju väldens bästa! "Tycker du att det är jobbigt att jag inte ser att du är världens bästa? Jag ser att du är bra." Jag förstod inte. Kunde inte förstå hans ord. Var de sanna? Seriösa? Eller vad är det han vill ha sagt. Varför vill du inte vara tillsammans med mig? Nu kom det; "Jag är inte kär i dig". Jaha. Oj då.
Jag förvånades över mina känslor. När han sa det, kändes det som ett slag i ansiktet. Men inte som ett hårt slag. Mer som ett såntdär man får om någon vill liva upp en! Jag förvånades, för jag blev inte ledsen. Min reaktion borde vara att jag blev ledsen, att jag skulle vilja fly. Så har ju jag alltid varit annars. Att min första reaktion är att jag vill fly, men så stannar jag. Nu ville jag inte ens fly. Jag kände nästan lite lättnad. Är det inte konstigt? Här har jag gått och varit kär i Frans och när han säger till mig att han inte är kär i mig blir jag inte ledsen! Det får mig att undra om jag är kär i Frans. Jag tror jag är det. Jag väntar på eterskalvet!
Men om jag är kär i Frans, varför blev jag då inte ledsen?
Vi pratade, och jag berättade om allt. Om Sofia, Zandra och Fredrik. Inte jättemycket om Fredrik, sa bara att han var idiot, det räcker väl? Då förstår man tror jag. Jag berätttade om Sofia och all tid efter, om alla känslor jag haft inom mig de senaste åren. Jag berättade om allt skitsex jag haft, att jag tyckte det var konstigt att jag och Frans kunde ha bra sex. Att det är konstigt att jag kan ha bra sex med en kille. Utan att känna mig äcklad. Han var rädd att jag kände mig äcklad efter vårt sex, men det är ju det som är grejen. Jag känner mig bara bra med honom. Inte stressad, inte pressad. Nu gråter jag. Nu kommer tårarna. Det är jävla technobajs på datorn och jag gråter när jag skrivet om att vi hade bra sex! Min gråt kommer och det känns skönt! Jag vill inte förlora den relation jag och Frans har. Den är så kravlös. Så bra. Jag känner ingen press och stress och tycker det är skönt att vi har det avståndet från varandra. För när vi är tillsammans är vi ändå nära.
Om jag inte är kär i Frans, varför känner jag då en ömhet för honom? Hur kan det komma sig att jag känner mig bra i hans sällskap, att jag känner mig lugn? Hur kan bara alla känslor bubbla ut som såpbubblor just till honom. Så fort jag började prata bubblade allt ut. Allt. Om pappa och allt. Om Fredrik och alla dåligheter. Om Zandra och fångenskapet. Om Sofia och känslorna hon vägrade ge tillbaks men som hon ändå inte kunde släppa. Frans är en fantastisk människa. Han har fått ur alla mina känslor från mig. Fått mig att se dem istället för att gömma dem. Detta kom jag på nu. Det är som om han rullar ihop ett garnnystan, drar ut garnet ur mig. Allt mörkt, slaskigt garn, förstört av att vara i hjärtat för länge.
Frans frågade varför jag kände mig lurad. Kände jag mig verkligen lurad? Johanna sa att jag skulle vara arg om Frans sa dåliga saker. Det gjorde han, och jag försökte vara arg och sa att jag kände mig lurad. Jag tänkte på lägenheten, Johanna sa att man inte lånar ut en lägenhet till någon man inte tycker om. Men jag har ju lånat en del lägenheter lite då och då? Jag tänkte på hur fin han är när vi är tillsammans, snusig och kramig. Men det är ju bara mys. Jag tänkte på kramen i bilioteket. Nu gråter jag igen när jag tänker på den. Den var fin och skön och jag kände mig bra och jag ville släppa men det ville inte han så då kramades vi lite längre så ville han släppa men inte jag så kramades vi lite längre och sen släppte vi samtidigt. Fan! Jag är kär i Frans. Annars skulle jag inte gråta nu. Okej att jag grät vid sex-delen men det är ju förståligt. Jag är ju livrädd att jag aldrig kommer få bra sex mer igen i hela mitt liv och vill aldrig sluta ha sex med Frans. Jag fick aldrig frågat, och jag undrar hur han då känner? Jag menar, man kan inte vara helt känslokall inom sig och sen spela så bra. Jag tror han blir glad av mig. Det är okej.
Jag skrev ju att jag nästan kände mig lättad att han inte är kär i mig, och så är det. Det känns lite tråkigt också. Varför, vet jag inte? Jag tror att det handlar om att jag är rädd att vi inte ska träffas mer. Jag är rädd att bli av med en av de skönaste relationer jag någonsin haft. Det var så himla bra att vi pratade just igår. Jag började känna att jag ville ha bekräftelse, jag började känna krav. Det var bra att det stoppades i tid. Vet inte om vi kommer kunna träffas. Jo det kommer vi. Frans sa att vi nog kommer kunna ha minst lika bra sex som innan, nu har vi kommit varandra närmre. Jag vet inte, är lite frågande. Om jag är kär i honom. Om jag känner hjärtbrist sen är det bara dumt att vi ses. Jag ska inte bli en kärleksmartyr. Men jag vill verkligen inte mista vår relation. Någon som jag kan prata med, som det känns lätt med utan att kännas tomt. Nej, detta känns faktiskt bra. Han undrade om jag ville sova där. Nej, jo, eller kanske äh jag vet inte. Jag tyckte det var konstigt, han tog dit mig för att säga att han inte var kär i mig och trodde sen att jag skulle vilja sova där? Inte för att vara snäll utan... Ja, utan vad, Frans? Jag förstod inte detdär. Övervägde länge om jag skulle stanna. När jag gick ur sängen hade vi haft det jättemysigt, han var på väg att somna och första gången jag fösökte dra mig undan försiktigt nästan kastade han armen runt mig. Andra gången vaknade han till och jag sa att jag bara skulle ut på balkongen. jag ringde till Johanna. Vi pratade i en halvtimme och jag ville sova hos Frans. Hon fick mig att inse, bara genom att säga en liten sak, att det bästa för mig, och Frans, vore att jag inte sov där. Jag klädde på mig i mörker och gick utan att säga hejdå. Jag ville gråta i hissen. Jag ville cykla fort, fort och gråta! Jag ville ligga i Johannas famn och gråta. Inget av det där gjorde jag. Det var inte förrän idag jag grät lite.
Nu känner jag lättnad. Och tacksamhet. Om det inte blivit såhär skulle jag aldrig tänkt dedär tankarna, jag skulle aldrig plockat fram minnesbilderna från deras gömställe. Jag tänker att det är lite tråkigt alltihop, men att jag kommer finna mina känslor som jag har just nu. jag tror ju att jag är kär, men känner att jag inte blivit så ledsen som jag borde blivit om jag varit riktigt kär. När kommer efterskalvet? Kommer efterskalvet? Jag ska fortsätta kasta hjärtat före. Man kanske river eller går omkull. Blir helt grön på benet så det matchar knäbyxorna, men man kommer iallafall över. Ja, Frans. Skratta du. Det är klyschans klyscha, made by Mandi. Hon som inte är så klyschig av sig i vanliga fall. Du kan skratta, du kan få gnida dig i mina känslor och bli större av att höra att du är det bästa sex jag haft. Men jag tror inte du gör det. Det är fan synd att du inte är kär i mig, bara för att du är så jävla bra. Eller så är det bra. Så förstörs det inte.
Nu ska jag ta och sticka något av garnet. Kanske en mössa till Frans, som en kärleksgåva. Nu har gråten övergått till höga skratt, så som jag brukar skratta åt mina egna egentligen jättetråkiga skämt. Jag vet inte om jag fått klarhet, det tror jag att jag har. Jag vet att Frans inte är kär i mig och jag litar på hans ord. Egentligen vill jag inte tro dem och jag tycker mycket pekar mot, men jag litar på vad han säger. Ska inte spekulera. Ska känna efter själv och krama efterskalvet om det kommer. För det kan väl inte vara det lilla jag hade precis? Då blir jag lite besviken. Det innehöll ju inte bara Frans. Jag ska göra frukost till Johanna och sen ska jag ringa Anna Håkansson. Jag är glad att ni finns.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Postat av: Anna
"Jag ska fortsätta kasta hjärtat före"
Finaste.
Trackback
