MandiSkrattarochLer

Min mamma tycker att jag är oansvarig. Jag förstår henne. Idag känner jag mig oansvarig och dumihuvet som inte börjat tidigare. Ja, jag kommer ju inte hinna söka någon kurs till våren.. Oväntat. Varför är jag så himla rädd för? Varför tvekar jag att ta kontakt med problemen? Eller ja, problem bör man väl inte kalla dem. Mer... The heavy stuff. Sakerna som betyder något, framtiden. Jag går i flera veckor med en knuta i magen stor som tio Jenkan, och när jag efter många om och men börjar dra ut långa trådar av tuggummi är det försent. Som idag, idag började jag kolla upp högskolekurser. På riktigt. Eller ja, jag har ju läst igenom hela MHS´s kursregister och valt ut vilka jag ville söka. MEN, inte tänkt längre. Inte tänkt på hur man söker, var man söker eller hur lång tid det kommer ta att söka. Nu kommer jag inte hinna söka några kurser, och jag kommer stå ännu en vår utan att veta vart jag ska bli av. Året i år har gått så himla fort. Jag har inte kommit någon som helst väg mot en bättre framtid. Jo, visst har jag det. Men inte så som jag skulle vilja, om jag tillät mig vilja på det viset. Usch! Jag är trött på att tänka låga tankar om mig själv. Trött på att tänka att jag inte platsar på någon utbildning. Trött på att tro att inget fastnar, att jag inte kan. Jag är trött på att stå i skuggan av trädet som bara växer, som med stora fina gröna blad sträcker sig mot himlen utan tak. Jag vill utvecklas, nå högre, bli bättre. Få kunskapen att förändra, att göra bra.

Men.

Där är alltid ett Men. Men, men, men. Men jag gör si, gör så, gör inte si, gör inte så. Nej jag vet, hoppet är inte ute bara för det. Jag vet. Jag är av naturen inte negativ. Jag ser framtiden bortom trädet, eller om jag tittar åt andra hållet. Jag kan välja att gå den redan upptrampade, enkla, stigen, eller så kan jag snedda genom snåren som kommer ta mig längre tid att komma igenom men som bildar mina spår. De sticks, de river, försenar mig men jag har plåster! Fina, fina plåster med fiskar på. Jag lagar mig och undrar, då jag ser den ännu större busken framför mig, om det inte vore bättre att ta sig tillbaks genom snåren och gå den redan upptrampade stigen nästa år istället. Där är brännässlor dessutom, i busken! Men jag vet, jag kan knepen. Brännässlor skrämmer mig inte. Det är nu och inte sen. Nej, brännässlor skrämmer mig inte.

Men.

Jag ska börja tänka på att bli bättre på det här. Jag ska tänka på att bli bättre på det här. Jag ska bli bättre på det här. Tänk på hållningen, Amanda.

Ja, sen är det detdär med Jumjum också...
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda