MandiSkrattarochLer

När jag cyklar geom hela Malmö tänker jag igenom hela mig själv. Jag tänker allt jag vill skriva, allt som behövs bli sagt och allt som behövs höras. Men jag når inte dit. När jag väl kommer in i värmen, kall som en isglass och med sex lager kläder som tungt faller mot golvet, minns jag inte alla tankarna. Det är precis som att de stanna ute i kylan, likt fåglar som cirkulerar i luften och väntar på mig att komma ut igen, för att sen flyga in där och hacka. Hackspett.

Jag misstänker någon. Och jag känner mig inte bra över det. Kanske gjorde jag fel med att lämna ut. Allt. Kanske är det inte schysst att skriva ut namn. Och personliga saker. Kanske är jag dumihuvudet som gör så, och jag funderar på att trycka på delete-knappen. Fan. Men, ingen vet ju ändå vem någon är. Det är så jag har tänkt. Fan. Det är bara det att jag har svårt att trycka på delete-knappen. Jag vill vara där. Ute i det fria. Kanske ska jag byta forum? Så jag inte är ute så himla mycket. Bara lite. Till de som känner mig. Jag står i ett dilemma. Jag tvekar, och jag tänker på hur detta kan uppfattas. Jag hoppas det inte gjort allt för stor skada.

Det är konstigt att inte pirr-känslorna är. Fjärilarna. Hissen. Undrar om de också väntar utanför?

Det är så drygt. För jag grubblar. Jag gillar det inte. Behöver ta tjuren vid hornen. Jag gillar det inte. Behöver säga att det känns bra. Att jag har bra distans. Att jag inte känner så. Att jag inte menar illa. Jag gillar det inte. Att lämna ut mig så. På det viset. Berätta med ord direkt ur munnen, inte nedskrivna utan rakt på. Jag är så dubbelsidig. Rakt på. Jag kan skriva rakt på men inte säga rakt på. Jag kan sitta i den tysta kupén på Öresundståget och skriva skriva om alla dumma människor som pratar. Men jag kan inte säga till! Nej du. Jag sitter och nästan gråter tills jag bestämmer mig för att resa mig upp och gå istället. Sätter mig i det kalla utrymmet där två tågset möts. Skakande av köld sitter jag där och försöker läsa min bok genom tårarna. Det är en så liten sak egentligen, men så fruktansvärd stor sak för mig. Jag kan inte, jag vet inte hur man säger. Jag vill vara bra. Och snäll. Så jag sitter med tårar i ögonen och längtar bort.

Jag önskar dig en fin höstdag. Tag handskar, mössa och halsduk på. Eventuellt kan du ta med lite varm choklad. Det kan vara gott i den isande vinden.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda