Just walk away... its your time now.
Nojjig, är jag. Nästan som när man vänder sig om efter varje hörn man passerar. Jag fick ett mejl idag som gjorde att jag vände mig om och letade med blicken. Efter? Ja, vad? En grön tygbit med en halvmåne på? Vad menas det?
Jag hade slutat tänka på detdär. Slutat tänka på dig och dina dumheter. Att jag måste rädda dig. Eller att folk vill det. Jag hade släppt dig från mina axlar och blivit fri. Lättare, gladare. Men så får jag det där och 32 sidvisningar. Är det du som spökar och inte vill bli bortglömd? Eller är det nya tillgångar som lurar runt hörnen? Jag tycker att det är läskigt. Dum som jag är skriver jag rakt ur hjärtat och bara lassar på med alla dumma, bra, knasiga, mest idiotiska känslor och tankar som finns. För att jag tror mig ha koll på vilka som läser min blogg. Jag, och min inre vänskapskrets. Ibland en och annan annan. Jag startade den här bloggen efter jag lagt ner min gamla med tanken på att vara så ärlig som möjligt. Inte hålla tillbaks. Stå för vad jag tycker, tänker och känner. Vilket jag gör.
Men, så finns det vissa människor jag kanske inte riktigt vill ska ta del av allt det där. Människor som är väldigt känsliga. För mig. Och som jag skriver om på sätt jag aldrig kunnat skriva till dem. Just för att det är rakt på. Och jag tror att det är svårt att ta. Rakt på. Jag vill bara ha min lilla psykoterapeft, aka Mr Comp-Uter, att avreagera mig på. Och komma tillbaks till var jag än är. Men nu är jag lite rädd. Jag vill inte att du kommer tillbaks. Jag vill inte det. Jag tycker gott att du kan stanna där du är. Långt borta från mig och sluta förfölja mig i minna drömmar. De drömmar som en gång var vackra med grönt, mjukt gräs och fåglar som flög finns inte längre. Och det tror jag att du vet. Det är därför du gör så här. Jag tycker att du ska tillåta mig att släppa dig. Det har du inte gjort innan, och jag tycker fan att det är dags nu! Det ligger inte på mitt ansvar längre. Vilket det faktiskt inte har gjort på mycket länge. Det är du som har hindrat mig, du som har hållt mig kvar och levt på min smärta. När jag äntlgen funnit någon som fyller ut tomrummet kommer du tillbaks för att återta det. Det funkar inte så. Och mitt tomrum fylls inte ut av någon. Jag har inte ersatt dig, du finns kvar där precis som alla andra. Men jag vill inte att du växer, så göd dig inte. Pallar inte med fler år av proppar som inte går att dra ut. Nej. Jag säger stopp. Kom inte närmre! Jag menar allvar. Faktiskt.
Långa dagar ger korta nätter. Ibland för korta. Och förlåt mig för det jag känner jag gjorde fel. Det är svårdefinierat, och du kanske inte förstår. Men det gör nästan inte jag heller. (Ja, det är en annan du jag skriver till nu...)
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Jag hade slutat tänka på detdär. Slutat tänka på dig och dina dumheter. Att jag måste rädda dig. Eller att folk vill det. Jag hade släppt dig från mina axlar och blivit fri. Lättare, gladare. Men så får jag det där och 32 sidvisningar. Är det du som spökar och inte vill bli bortglömd? Eller är det nya tillgångar som lurar runt hörnen? Jag tycker att det är läskigt. Dum som jag är skriver jag rakt ur hjärtat och bara lassar på med alla dumma, bra, knasiga, mest idiotiska känslor och tankar som finns. För att jag tror mig ha koll på vilka som läser min blogg. Jag, och min inre vänskapskrets. Ibland en och annan annan. Jag startade den här bloggen efter jag lagt ner min gamla med tanken på att vara så ärlig som möjligt. Inte hålla tillbaks. Stå för vad jag tycker, tänker och känner. Vilket jag gör.
Men, så finns det vissa människor jag kanske inte riktigt vill ska ta del av allt det där. Människor som är väldigt känsliga. För mig. Och som jag skriver om på sätt jag aldrig kunnat skriva till dem. Just för att det är rakt på. Och jag tror att det är svårt att ta. Rakt på. Jag vill bara ha min lilla psykoterapeft, aka Mr Comp-Uter, att avreagera mig på. Och komma tillbaks till var jag än är. Men nu är jag lite rädd. Jag vill inte att du kommer tillbaks. Jag vill inte det. Jag tycker gott att du kan stanna där du är. Långt borta från mig och sluta förfölja mig i minna drömmar. De drömmar som en gång var vackra med grönt, mjukt gräs och fåglar som flög finns inte längre. Och det tror jag att du vet. Det är därför du gör så här. Jag tycker att du ska tillåta mig att släppa dig. Det har du inte gjort innan, och jag tycker fan att det är dags nu! Det ligger inte på mitt ansvar längre. Vilket det faktiskt inte har gjort på mycket länge. Det är du som har hindrat mig, du som har hållt mig kvar och levt på min smärta. När jag äntlgen funnit någon som fyller ut tomrummet kommer du tillbaks för att återta det. Det funkar inte så. Och mitt tomrum fylls inte ut av någon. Jag har inte ersatt dig, du finns kvar där precis som alla andra. Men jag vill inte att du växer, så göd dig inte. Pallar inte med fler år av proppar som inte går att dra ut. Nej. Jag säger stopp. Kom inte närmre! Jag menar allvar. Faktiskt.
Långa dagar ger korta nätter. Ibland för korta. Och förlåt mig för det jag känner jag gjorde fel. Det är svårdefinierat, och du kanske inte förstår. Men det gör nästan inte jag heller. (Ja, det är en annan du jag skriver till nu...)
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Trackback
