URK!
Det är konstigt att jag inte hamnat i ett mentalt/emotionellt breakdown! Jag kände ett konstigt lugn efter Frans konstaterande och igår kände jag mig så himla tillfreds med livet. Jag kände sådan harmoni, mellan kroppen, hjärnan och hjärtat. Jag grät lite, ville att jag skulle behöva gråta mer men det gick inte. Jag kände bara skönhet till livet. Det var första gången på alla åren jag lyckades verkligen prata om allt. Ärligt, precist och på ett helt nytt sätt. Ja, hela dagen gick jag i ett knasigt lugn...
...Nu har lugnet börjat lyckras upp och paniken i mig börjats sprida sig lite. Men inte på grund av Frans, utan för mina nycklar. Det var nämligen så att Johanna fick låna min cykel för att göra några ärenden. Och, dum som jag är ger jag henne hela min nyckelknippa innehållande bilnycklar, husnyckel, cykelnyckel, Körkort, VISA-kort, Danskebank-kort som är stor som hus. Det var precis så jag tänkte, eller undemedvetet tänkte (?), att hur jävla lätt är det att tappa bort en nyckelknippa stor som en handboll och som skallrar? Men, det lyckades Johanna göra. Eller, kanske att någon tog den. Eller... Ja, jag vet inte och jag klandrar inte Johanna. Igår var jag inte alls nojjig, jag får ju alltid tillbaks mina grejor och allting löser sig alltid. Idag var jag runt till polisen och var fortfarande rätt lugn. TILLS jag träffade en Aluma-snubbe utanför triangeln, som jag berättade min historia för då han fnyste lite när jag sa att jag gärna köpt om jag haft pengar. Han säger att det är jätteviktigt att spärra korten, men jag menar att jag alltid hittar mina saker igen och vill inte spärra i onödan... "På tal om nycklar, kolla vilken cool nyckelring jag har." Så visar han upp en Rolls Roys- nyckelring. Likadan som min. "Jag har en likadan!!! Eller nja... Wtf! Det är duuu som tagit den!" Skojar jag. Nej, han hade hittat den bakom Lidl vid Dalaplan tillsammans med två nyckelringar, bara ringarna. Jag fick se dem och det är ju fanemig från min nyckelring! Och det var däromkring Johanna tappade nycklarna! "Ja, jag måste nog spärra korten!!" Han blev nipprig att jag trodde han hade något med saken att göra, men jag litar på människor och säger han att han bara hittade dem, tror jag självklart på honom. Jag ringde och spärrade VISA, men Danskebank kortet lyckades jag inte spärra för jag kunde inte mitt CPR nummer och de hittade inte mig efter mitt namn. Suck! Gav Aluma-snubben mitt nummer och cyklade till Johanna. Det var däromkring min oro startade.
Ja, nu har jag spärrat dankortet också. Och pratat med mamma i telefon. Nu är jag irriterad. Hon hade dålig täckning och det fick väl mina känslor att spela. Nu ska jag gå till Jumjum och sitta utanför honom se till så Frans har skrivit en fin lapp med en blomma på. Sen ska jag hjälpa Anja att flytta, dricka vin och dansa. Inatt sov jag med Shio, det var mysigt. Jag ska inte utagera allt för mycket, förutom i dans. Jag har noll kronor och hoppas mina vänner hjälper mig med vin och öl. Shit alltså! Det här är typ min vardag. Eller iallafall händer sånthär flera gånger i månaden! Hur, frågar jag mig. Jag känner att Johanna inte ska känna sig dålig och ha dåligt samvete, för som sagt; Jag hade nog klarat att göra det själv förr eller senare!
God Weekend!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
...Nu har lugnet börjat lyckras upp och paniken i mig börjats sprida sig lite. Men inte på grund av Frans, utan för mina nycklar. Det var nämligen så att Johanna fick låna min cykel för att göra några ärenden. Och, dum som jag är ger jag henne hela min nyckelknippa innehållande bilnycklar, husnyckel, cykelnyckel, Körkort, VISA-kort, Danskebank-kort som är stor som hus. Det var precis så jag tänkte, eller undemedvetet tänkte (?), att hur jävla lätt är det att tappa bort en nyckelknippa stor som en handboll och som skallrar? Men, det lyckades Johanna göra. Eller, kanske att någon tog den. Eller... Ja, jag vet inte och jag klandrar inte Johanna. Igår var jag inte alls nojjig, jag får ju alltid tillbaks mina grejor och allting löser sig alltid. Idag var jag runt till polisen och var fortfarande rätt lugn. TILLS jag träffade en Aluma-snubbe utanför triangeln, som jag berättade min historia för då han fnyste lite när jag sa att jag gärna köpt om jag haft pengar. Han säger att det är jätteviktigt att spärra korten, men jag menar att jag alltid hittar mina saker igen och vill inte spärra i onödan... "På tal om nycklar, kolla vilken cool nyckelring jag har." Så visar han upp en Rolls Roys- nyckelring. Likadan som min. "Jag har en likadan!!! Eller nja... Wtf! Det är duuu som tagit den!" Skojar jag. Nej, han hade hittat den bakom Lidl vid Dalaplan tillsammans med två nyckelringar, bara ringarna. Jag fick se dem och det är ju fanemig från min nyckelring! Och det var däromkring Johanna tappade nycklarna! "Ja, jag måste nog spärra korten!!" Han blev nipprig att jag trodde han hade något med saken att göra, men jag litar på människor och säger han att han bara hittade dem, tror jag självklart på honom. Jag ringde och spärrade VISA, men Danskebank kortet lyckades jag inte spärra för jag kunde inte mitt CPR nummer och de hittade inte mig efter mitt namn. Suck! Gav Aluma-snubben mitt nummer och cyklade till Johanna. Det var däromkring min oro startade.
Ja, nu har jag spärrat dankortet också. Och pratat med mamma i telefon. Nu är jag irriterad. Hon hade dålig täckning och det fick väl mina känslor att spela. Nu ska jag gå till Jumjum och sitta utanför honom se till så Frans har skrivit en fin lapp med en blomma på. Sen ska jag hjälpa Anja att flytta, dricka vin och dansa. Inatt sov jag med Shio, det var mysigt. Jag ska inte utagera allt för mycket, förutom i dans. Jag har noll kronor och hoppas mina vänner hjälper mig med vin och öl. Shit alltså! Det här är typ min vardag. Eller iallafall händer sånthär flera gånger i månaden! Hur, frågar jag mig. Jag känner att Johanna inte ska känna sig dålig och ha dåligt samvete, för som sagt; Jag hade nog klarat att göra det själv förr eller senare!
God Weekend!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Trackback
