Hej, jag heter Amanda och jag är kär. Favorit i repris!
Idag fick jag det sagt till mig åter en gång; "hemma är där hjärtat är". Eller något liknande. Men, det är ju faktiskt sant. Dock är det så att jag känner mig hemma nästan vart jag än kommer och anledningen till det är nog att jag över lag gillar människor. Jag har många hem. Men inte så som folk menar med hem. När det frågar var jag är, och jag är i bilen, svarar jag självklart "hemma". Då får jag ofta följdfrågan "hos mamma?" eller kanske "var?". Det är konstigt tycker jag. Här om dagen kom jag på mig att säga till Frans någonting om "där hemma", vilket jag då menade hemma hos honom. "Hos dig" lade jag dessutom till, för att inte verka för påträngande. Oskar har bott hos Johanna när han varit nere, och kallade idag Johannas hem som just "hemma". Folket runtomkring tyckte det var konstigt, men jag kände som Oskar. Johannas hem är ju hemma. Frans var "hemma" i helgen. "Var är hemma?", undrade jag som satt hemma, hos honom, hela helgen helt själv och gjorde pärlplattor. Det är konstigt dethär och jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag har ingen snitsig slutkläm eller någon djupare tankte om det hela, det är bara tankar utan mål. Jag vet inte om man får säga "där hemma" om någon annans hem, utan måste säga "hemma hos dig". Men om man frågar var någon är frågar man ju om de är hemma. Eller ringer hem till någon, och föräldrarna svarar, frågar man ju "är Sara hemma?". Inte "är Sara hemma hos er?" Då blir det helt plötsligt en annan Sara. Någon som inte hör hemma där. äh jag vet inte. jag slutar här utan nån vidare slutkläm.
Jag tycker att det är störigt att jag stör mig. Ja, hela denhär favorit i repris grejen. Idag låg jag i min bil och tänkte och skrev. Hur ska jag göra för att göra bäst. Jag menar, bäst kan det aldrig bli men nu känns det så bra och jag undrar om det kan kännas bättre? Jag skrev att nu kanske jag har tre månader, som Sofia fast där var det fyra månader. Och två och ett halvt år efterskalv. Nu vet jag ju, nu tänker jag i förväg. Det är bara det att jag, själv, inte kan bestämma, för det är ju två man är. Men om det är tre månader, och fyra månader gav två och ett halvt år efterskalv, hur långt blir då efterskalvet nu? Carolina sa att det inte var samma sak, för Sofia var ju dumihuvudet och gick tillbaks till sin tant. Jag vet inte, vill inte förstora upp allt. Vilket jag ändå gjort. Jag har blivit en Johanna som tänker och analyserar. "Det blir så när man finner någon som man bryr sig om mycket", sa Johanna. Hon bryr sig om så många, många. Så som hon tänker. Jag bryr mig om henne. Jättemycket. Jag vet inte om jag ska vända ryggen mot och strunta i allt dethär fina för att sen ångra mig för att jag inte tog tillvara på allt vakert eller om jag ska rida vågen och sluta heartbroken, skakandes i fosterställning på någon institution. Nej, det är inte så stor grej egentligen, det är bara när jag hamnar i dehär tankarna som jag blir djup och irriterande. Jag mår bra nu, och så är det. "Kasta hjärtat före" är min livsfilosofi och varför tvekar jag då nu?
Anna Håkansson har inte hört av sig idag. Jag känner mig lite ledsen och besviken. Så jag har läst, städat lite, löst några enstaka tal i min Matte B-bok och pratat med en annan husbilsnubbe. Vi pratade så länge att jag glömde bort att Carolina skulle ringa och fick halvspringa till ERB och cykla fort, fort till Carolina. Har lyssnat på Bob Marley, Svenska Akademien och Franz Ferdinand och dragits tillbaks till olika delar av mitt liv. Bob Marley och högstadietiden, då jag knappt kunde komma upp ur sängen om jag inte lyssnade på "Lively up yourself". Gamla tider med Frida, rökelser, Öppna linjen och cigg med två g.
Jag har en massa måsten jag måste göra och de sakerna jag vill göra vågar jag inte göra. Jag vågar inte stå för mina känslor högt för om jag uttalar dem så han hör kanske de försvinner. Jag är en fjant och vågar inte tro på vad Johanna säger, att jag förtjänar lite bra. Jag vågar inte tro på henne när hon säger att han verkar jätteintresserad och bra. Nej, det finns alltid en baksida. Störigt att jag känner att jag behöver bekräftelse! Jag tycker att det är en svaghet och gillar inte att känna mig svag och utsatt. Men kanske är det bra också?
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Trackback
