Så var man med lägenhet då...
..men bara över helgen. Det känns konstigt och jag vet inte om det känns bra. Jag har ju redan mitt hem. Känns nästan lite som förut. I Ystad. Enda skillnaden är att jag nu faktiskt har ett eget hem. Men känslorna runt allt känns ungefär detsamma och det skrämmer mig något fruktansvärt.
Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte var jag står. Var vi står. Om det ens finns ett vi stående någonstans. Jag vill bara springa iväg. Springa över alla gröna kullar, över sandens strand ner i vattnet och bara flyta. Hämta Kiara galoppera fort fort med vinden i håret och allting bakom mig och få alla känslor att blåsa bort. Bara för ett litet tag, så som de gör när man flyger fram över en äng eller en strand. En strand full med sand som är mjuk och skön att landa i. Med havets andedräkt viskandes kallt in i örat alla livets hemligheter. Livets hemligheter som sen blåser bort i vinden av vindens egna andedräkt. De stannar där mina känslor befinner sig. Leker som löv i vinden, cirklande runt, runt. Upp i luften. Flyger fritt fritt. Tills jag stannar. Vi stannar. Och går sakta tillbaks, svettiga och huttrandes men med värmen från varandras kroppar mot varandra. Vi myser och jag gråter. Hon tröstar mig som bara hon kan. Tittar på mig med sina stora bruna runda ögon, skakar på huvudet och jag andas in hennes doft. Det finns inget vackrare än henne och mitt hjärta brister av saknad. Även i hennes närvaro saknar jag henne. Svart som natten med med ljust vackert huvud tittar hon på mig och skakar på huvudet. Gråt inte, Amanda. Gråt, Amanda. Låt vinden torka dina tårar. Kom så går vi så torkar han min kropp med. Vi går långsamt med ändå fort, vi andas i varandras andedräkt, och i vindens andedräkt. Vinden torkar mina kinder torra, han torkar Kiaras kropp torr. Det finns bara salt kvar på oss. Salt i vita ränder. Svetet är borta, tårarna försvunna. Det som finns kvar är bara salt. Jag känner hennes salta doft. Jag smakar min salta smak. Vi andas i varandras andedräkt. Jag saknar henne redan innan jag gått. Hennes hjärta känns så stort inuti mig. Hur kunde det komma sig att våra hjärtan bytte plats? Hon fick mitt lilla och jag hennes stora. Hennes stora med all kärlek och all frihet i. Jag vet inte om jag förtjänar bytet. Men hon ser på mig och skakar på huvudet. Saltet flyger runt omkring henne som en såndär snökula som finns på julen. En såndär magisk snökula som man skakar och ser in i och flyger bort utan att ens sitta på en hästrygg eller andas vindens andedräkt. Nej, hon skakar på huvudet och jag känner hennes salta smak på mina läppar. Hon säger att jag är värd kärleken. Att jag är värd hennes stora hjärta. Att det är jag som gjorde det så stort. Fyllde det med kärlek. Kärlek och respekt. Vårt band är bara vårt band. Som ett blandband. Vårt blandband. Jag lyssnar på det ofta, hon med säger hon. Jag saknar henne redan innan jag gått. Jag saknar hennes värme mot mina ben, hennes andedräkt i min. Jag saknar hennes tveksamma frågor, hennes frågor om livet och om vi verkligen gör rätt. Hon skakar på huvudet och säger att jag måste gå. Ja, jag måste gå. Men jag är alltid hos dig. Du är alltid hos mig. Vi ses en dag. Jag släpper henne från mitt osynliga band, hon vänder sig om och börjar gå. Stannar, vänder huvudet och ser på mig med sina stora bruna runda ögon och fnyser. Det rycker i hennes kropp och hon hoppar rakt upp. Bockar sparkar och galopperar snabbt, snabbt iväg. Lekandes med vinden. Som höstlöv som dansar på gatan. Jag tittar på henne, vänder mig bort och springer. Fort fort bort bort. Hoppar över grenar och pinnar, springer över kullar gröna som ärtor, runda som ärtor. Jag hoppar från kulle till kulle. Med friheten i mitt hjärta. Mitt stora hjärta som är fyllt med kärlek och frihet. Jag andas in andedräkten och känner igen den. Jag andas ut och blundar. Livets hemligheter är bortglömda. Känslorna är där igen. De har lekt klart. De landar i mig och jag tappar andan. Går sakta hem. Låter vindens andedräkt torka mina tårar åter en gång. Men denna gång är jag ensam. Ensam med vindens andedräkt i mitt ansikte och känslorna spelande i mig. Ensam, utan att någon tittar på mig och skakar på huvudet. Men nu känner jag iallafall igen. Känslorna har fått leka av sig och nu sitter de där inne i min kropp. I mitt stora hjärta fyllt med kärlek och frihet. Jag fick andas för en stund, leka i vinden och andas vindens andedräkt. Kiaras andedräkt. Det är hon som är friheten. Jag vet inte om hon vet det. Men det är så.
Det blev ingen lunch idag, bara kaffe och ett par nycklar.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte var jag står. Var vi står. Om det ens finns ett vi stående någonstans. Jag vill bara springa iväg. Springa över alla gröna kullar, över sandens strand ner i vattnet och bara flyta. Hämta Kiara galoppera fort fort med vinden i håret och allting bakom mig och få alla känslor att blåsa bort. Bara för ett litet tag, så som de gör när man flyger fram över en äng eller en strand. En strand full med sand som är mjuk och skön att landa i. Med havets andedräkt viskandes kallt in i örat alla livets hemligheter. Livets hemligheter som sen blåser bort i vinden av vindens egna andedräkt. De stannar där mina känslor befinner sig. Leker som löv i vinden, cirklande runt, runt. Upp i luften. Flyger fritt fritt. Tills jag stannar. Vi stannar. Och går sakta tillbaks, svettiga och huttrandes men med värmen från varandras kroppar mot varandra. Vi myser och jag gråter. Hon tröstar mig som bara hon kan. Tittar på mig med sina stora bruna runda ögon, skakar på huvudet och jag andas in hennes doft. Det finns inget vackrare än henne och mitt hjärta brister av saknad. Även i hennes närvaro saknar jag henne. Svart som natten med med ljust vackert huvud tittar hon på mig och skakar på huvudet. Gråt inte, Amanda. Gråt, Amanda. Låt vinden torka dina tårar. Kom så går vi så torkar han min kropp med. Vi går långsamt med ändå fort, vi andas i varandras andedräkt, och i vindens andedräkt. Vinden torkar mina kinder torra, han torkar Kiaras kropp torr. Det finns bara salt kvar på oss. Salt i vita ränder. Svetet är borta, tårarna försvunna. Det som finns kvar är bara salt. Jag känner hennes salta doft. Jag smakar min salta smak. Vi andas i varandras andedräkt. Jag saknar henne redan innan jag gått. Hennes hjärta känns så stort inuti mig. Hur kunde det komma sig att våra hjärtan bytte plats? Hon fick mitt lilla och jag hennes stora. Hennes stora med all kärlek och all frihet i. Jag vet inte om jag förtjänar bytet. Men hon ser på mig och skakar på huvudet. Saltet flyger runt omkring henne som en såndär snökula som finns på julen. En såndär magisk snökula som man skakar och ser in i och flyger bort utan att ens sitta på en hästrygg eller andas vindens andedräkt. Nej, hon skakar på huvudet och jag känner hennes salta smak på mina läppar. Hon säger att jag är värd kärleken. Att jag är värd hennes stora hjärta. Att det är jag som gjorde det så stort. Fyllde det med kärlek. Kärlek och respekt. Vårt band är bara vårt band. Som ett blandband. Vårt blandband. Jag lyssnar på det ofta, hon med säger hon. Jag saknar henne redan innan jag gått. Jag saknar hennes värme mot mina ben, hennes andedräkt i min. Jag saknar hennes tveksamma frågor, hennes frågor om livet och om vi verkligen gör rätt. Hon skakar på huvudet och säger att jag måste gå. Ja, jag måste gå. Men jag är alltid hos dig. Du är alltid hos mig. Vi ses en dag. Jag släpper henne från mitt osynliga band, hon vänder sig om och börjar gå. Stannar, vänder huvudet och ser på mig med sina stora bruna runda ögon och fnyser. Det rycker i hennes kropp och hon hoppar rakt upp. Bockar sparkar och galopperar snabbt, snabbt iväg. Lekandes med vinden. Som höstlöv som dansar på gatan. Jag tittar på henne, vänder mig bort och springer. Fort fort bort bort. Hoppar över grenar och pinnar, springer över kullar gröna som ärtor, runda som ärtor. Jag hoppar från kulle till kulle. Med friheten i mitt hjärta. Mitt stora hjärta som är fyllt med kärlek och frihet. Jag andas in andedräkten och känner igen den. Jag andas ut och blundar. Livets hemligheter är bortglömda. Känslorna är där igen. De har lekt klart. De landar i mig och jag tappar andan. Går sakta hem. Låter vindens andedräkt torka mina tårar åter en gång. Men denna gång är jag ensam. Ensam med vindens andedräkt i mitt ansikte och känslorna spelande i mig. Ensam, utan att någon tittar på mig och skakar på huvudet. Men nu känner jag iallafall igen. Känslorna har fått leka av sig och nu sitter de där inne i min kropp. I mitt stora hjärta fyllt med kärlek och frihet. Jag fick andas för en stund, leka i vinden och andas vindens andedräkt. Kiaras andedräkt. Det är hon som är friheten. Jag vet inte om hon vet det. Men det är så.
Det blev ingen lunch idag, bara kaffe och ett par nycklar.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Trackback
