När det sker, sker det stort. Och med efterskalv.
Nu är det få, få dagar kvar. Fyra, för att vara mer exakt. Sen är jag arbetslös i tre veckor. Därefter jobbas det en vecka och sen är det fem arbetslösa veckor. Nej, vad ska jag göra med mitt liv?
Dagen innan gårdagen var jag i Tivoli med många fina vänner. Det var mys och bra och underbart trevligt. Vaknade dock på morgonen klockan ungefär halv fem av dundrande mensvärk. Och hade det hela dagen sen. Tänk vad fina mäniskor kan göra, om inte de skulle varit där hade jag legat i fosterställning och nytt hela dagen. Nej, det var en fin dag och jag kände mig glad och illamående. Och lite kär.
Haha! Så himla kul! För snubben jag pratade lite om innan, var med. Och jag träffade honom i lördags med, vilket nog var det bästa jag gjort i hela mitt liv... Men iallafall, så pratade vi lite om fejsbok, och om vi skulle bli vänner där. Men det går ju inte!!! Då kommer han ju lätt kunna läsa min blogg, med tanke på att den är länkad på min sida.. Och det vore ju katastrof! Fatta, mina fjantinlägg, kryptiskaformuleringar, detta inlägget.. ;)
Nejmen det känns nog bra, tror jag. Jag känner att vi har en skön distans.. Vi är inte för nära och inte för långt bort. Visst är vi långt bort, har inte pratat sen Tivoli men det tycker jag faktiskt inte gör någonting. Det är rätt skönt, jag känner mig inte så pressad och stressad. Antagligen förstår han att jag är intresserad utan att jag måste hålla på att skicka en massa sms hela tiden. Eller måste man vara så himla på? Är man inte intresserad annars? Jag är intresserad. Det skakar i mig när jag ska andas och han är för nära. No puedo dejar las mariposas.. Estan volando como locas.
Well, Jummis blir klar idag. Kanske åker jag och hämtar honom ikväll. Får se vad det sägs om det.
Jumjum har fått en stor plats hos mig. Som Noah och Kiara. Jag saknar dem. Jag saknar friheten därute.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Dagen innan gårdagen var jag i Tivoli med många fina vänner. Det var mys och bra och underbart trevligt. Vaknade dock på morgonen klockan ungefär halv fem av dundrande mensvärk. Och hade det hela dagen sen. Tänk vad fina mäniskor kan göra, om inte de skulle varit där hade jag legat i fosterställning och nytt hela dagen. Nej, det var en fin dag och jag kände mig glad och illamående. Och lite kär.
Haha! Så himla kul! För snubben jag pratade lite om innan, var med. Och jag träffade honom i lördags med, vilket nog var det bästa jag gjort i hela mitt liv... Men iallafall, så pratade vi lite om fejsbok, och om vi skulle bli vänner där. Men det går ju inte!!! Då kommer han ju lätt kunna läsa min blogg, med tanke på att den är länkad på min sida.. Och det vore ju katastrof! Fatta, mina fjantinlägg, kryptiskaformuleringar, detta inlägget.. ;)
Nejmen det känns nog bra, tror jag. Jag känner att vi har en skön distans.. Vi är inte för nära och inte för långt bort. Visst är vi långt bort, har inte pratat sen Tivoli men det tycker jag faktiskt inte gör någonting. Det är rätt skönt, jag känner mig inte så pressad och stressad. Antagligen förstår han att jag är intresserad utan att jag måste hålla på att skicka en massa sms hela tiden. Eller måste man vara så himla på? Är man inte intresserad annars? Jag är intresserad. Det skakar i mig när jag ska andas och han är för nära. No puedo dejar las mariposas.. Estan volando como locas.
Well, Jummis blir klar idag. Kanske åker jag och hämtar honom ikväll. Får se vad det sägs om det.
Jumjum har fått en stor plats hos mig. Som Noah och Kiara. Jag saknar dem. Jag saknar friheten därute.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Kommentarer
Trackback
