MandiSkrattarochLer

Genom hela filmen satt jag upp, tittade rakt på tv:n och andades med korta och små andetag. Hela jag var inne i filmen, hela mitt hjärta andades kort, kort och jag kunde inte sluta titta. Inte ens lägga mig tillrätta som jag brukar göra när jag ser film.

Alla som växt upp i en liten by känner nog igen sig i filmen. Alla som blivit kvar, alla som åkt iväg. När jag kommer tillbaks till Sjöbo och hälsar på känner jag mig ibland så fel. Ibland har jag sådan ångest bara av att vara där, bara av att se folket där. När jag var på High Chaparral kände jag dendär ångesten. Alla människor var som de i Sjöbo. När jag var på Tingvalla och uppträdde kände jag även då dendär ångesten. Bara av att stå där och minnas hur allt var, hur allt antagligen fortfarande är, gjorde att jag bara ville komma bort. Precis som på Chaparral, jag kunde inte vara där! Ville helst springa, springa långt, långt bort. Men så känner jag ändå att alla dessa människor, de är ju ändå så fina mitt i allt detdär. De känner ju inte som jag känner, de känner sig kanske inte som jag ser dem. Som jag såg dem även när jag bodde i Sjöbo. Jag vet inte varför jag sätter den stämpeln på dem. Alla människor är ju bara människor. Alla människor vill ju bara vara älskade. De har familjer, vänner, intressen... Sina egna liv, även då de kanske bor i en håla. Även då de tycker att Joddla är bra och åker till Eket fast det alltid bara är en massa slagsmål där. Och de dricker himmaluat, kallar kaffekokare för hurra och kör runt i sina jävla Volvosar!

Men vad har då jag åstadkommit sen jag flyttade från Sjöbo? Är jag så himla mycket "bättre"? Nej, antagligen inte. Dessutom har vi ju alla olika mål. Jag vet inte vilka mina var, inte ens vilka mål jag har nu. Jag vet inte vad jag är ämnad att bli, vad det är meningen att jag ska åstadkomma. Det är som Veronica Maggio sjunger: Ville inte va den som blev kvar. Det jag är mest rädd för är att jag kommer tillbaks dit innan jag levt, för när man kommer tillbaks dit känns det som livet tar slut. Tråkigt men sant. Men det är min största rädsla just nu.

Jag lever här tills jag går någon annanstans. Jag ser framåt, sträcker mig så långt det går och hoppas på det bästa!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Jag kan fortfarande inte förstå att min Elsa och Elsa är borta. Inatt drömde jag om henne, att jag fann henne men att någon målat om henne och att jag tog tillbaks henne! Jag gav henne mitt rosa lås som hänger på min dörr så hon aldrig, aldrig någonsin skulle kunna försvinna igen! Jag saknar henne så mycket. Ibland gråter jag för att hon är borta. Jag har gått igenom mycket med den cykeln. Så till dig som tagit henne: Du är den ELAKASTE person jag aldrig mött!

Ni vet, Elsa och Elsa är en sån cykel som man verkligen kan på se att den är älskad. Hon var noggrant ompysslad, med fina, fina ekerpluppar, med nallen på pakethållaren och med min underbara cykelkorg. Jag fick den när jag var liten. Till min första cykel tror jag till och med att det var. Åh! Folk skrattade åt mig för att den var så liten: Där får man ju inte plats med något! Klart man får! Perfekt var den! Till nycklarna, mobilen och plånboken! Jag är så ledsen.

Igår körde jag i Malmö, nästan helt själv för mamma sov. Det gick jättebra! Tänk, om jag inte slarvat bort mitt pass hade jag kanske haft körkortet nu. Helt knas, kalasknas! Jag träffade Maria och Lisa, vi fikade. Det var mys. Sen simmade jag med Carolina. :) Åkte rullor med Maria därefter. Det ska vi göra om! Min dag började bra idag! Med Kaffe och Lisa och kortspel! Det är så mysigt när man kan göra sådana små saker. Man behöver inte träffas i flera timmar. Vi sågs i förti minuter kanske, men det var helt fantastiskt! Jättekul.

Även om smärtan alltid finns där på många vis, finns ändå glädjen där som ett plåster som skyddar och hjälper. Jag har mycket smärta, men mer glädje! Det är skönt.

Kärlek, skratt och kramar!
Amanda

Det är kanske inte meningen att jag ska klara körkortet.

Kan fan inte finna passet!
AAARRRGGHH!!

Kärlek, nervositet och panik!
Amanda