Jag mötte en man.
Jag mötte en man idag. Han började med att fråga var jag kom ifrån. "Det märks att du inte är härifrån, men ändå att du är svensk. Det ser man på dig att du är. Men på ditt hår, dina färgglada kläder och din sjal, som du har gjort som en liten väska, ser man att du inte är från Stockholm. Man ser att du är trevlig, du är inbjudande, inte som dem här. Det är ingen här som ser ut som du." Vi pratade länge, gick runt i Gamla stan, satte oss på en bänk och pratade om allt möjligt. Om hur han kom hit från Iran för 23 år sedan, att han var politisk flykting, hur han liftat runt i Europa, om våra olika upplevelser och liv. Han fotograferar människor, helst, men även arkitektur och natur. "Du är den trevligaste svensk jag träffat." Sa han. Jag blev glad, jag känner mig glad nu. Mitt i Stockholm fann jag en ny vän. Någon som lärde mig lite om livet. Jag träffade någon som tyckte att jag var den trevligaste svensk han mött. Det glädjer mig.
För ett litet tag sedan blev han slagen av en man i 25.års åldern för att han talade fotboll med hans tjej. Därför blev hans näsa knäckt. För att han talade om fotboll med någon annans tjej. Anledningen var egentligen inte att han talade fotboll, utan att han var iransk. Att hans utseende inte är svenskt. Att man inte kan se på honom, som man kan se på mig att jag är svensk. Jag önskar att våldet ska sluta. Att människor älskar istället för hatar. Min dag med clownerna var mycket... omväxlande än vanligt. Barnen här i Alby vet inte hur man gör när man lyssnar. De vet inte vad det menas med att sitta i en ring. De vet inte hur man ska vara mot varandra utan att vara elak. De slåss och kallar varandra fula saker. Och de är i sju till nio års åldern. Det gör mig ledsen att se hur de måste växa upp. På vilket sätt de formas redan som små. På vägen hem idag gick jag förbi en början till bråk. Jag gick 20 meter ifrån något som kan bli till slagsmål, skottlossning, död. Genom fönstret hör jag fortfarande deras tjat. "Du gjorde så mot mig, nu måste jag göra så mot dig."
Alla människor vill bli älskade. De vill ha någon som säger "Jag älskar dig", och som menar det. Även om det är mamma, syster, pojkvän eller vän så vill man vara älskad. Att hata är något man gör nar man känner att man inte blir älskad som man ska. Som man förtjänar. Alla förtjänar att bli älskad, alla förtjänar att må bra, att älska tillbaks. Kärleken föder hatet och hatet är så svårt att bli av med. "Varför älskar du inte mig tillbaks när jag älskar dig så mycket?" Att ge kärlek tror jag kan bidra till att få kärlek tillbaks, även till de man kanske inte tycker förtjänar kärleken. Till de som är dumma och gör saker som är fel. Men de vill ju bara, precis som du, bli älskade. Så älska dem. Jag måste göra något att äta för att sen kanske se en film och därefter sova. Det kan bli en lång dag imorgon.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
För ett litet tag sedan blev han slagen av en man i 25.års åldern för att han talade fotboll med hans tjej. Därför blev hans näsa knäckt. För att han talade om fotboll med någon annans tjej. Anledningen var egentligen inte att han talade fotboll, utan att han var iransk. Att hans utseende inte är svenskt. Att man inte kan se på honom, som man kan se på mig att jag är svensk. Jag önskar att våldet ska sluta. Att människor älskar istället för hatar. Min dag med clownerna var mycket... omväxlande än vanligt. Barnen här i Alby vet inte hur man gör när man lyssnar. De vet inte vad det menas med att sitta i en ring. De vet inte hur man ska vara mot varandra utan att vara elak. De slåss och kallar varandra fula saker. Och de är i sju till nio års åldern. Det gör mig ledsen att se hur de måste växa upp. På vilket sätt de formas redan som små. På vägen hem idag gick jag förbi en början till bråk. Jag gick 20 meter ifrån något som kan bli till slagsmål, skottlossning, död. Genom fönstret hör jag fortfarande deras tjat. "Du gjorde så mot mig, nu måste jag göra så mot dig."
Alla människor vill bli älskade. De vill ha någon som säger "Jag älskar dig", och som menar det. Även om det är mamma, syster, pojkvän eller vän så vill man vara älskad. Att hata är något man gör nar man känner att man inte blir älskad som man ska. Som man förtjänar. Alla förtjänar att bli älskad, alla förtjänar att må bra, att älska tillbaks. Kärleken föder hatet och hatet är så svårt att bli av med. "Varför älskar du inte mig tillbaks när jag älskar dig så mycket?" Att ge kärlek tror jag kan bidra till att få kärlek tillbaks, även till de man kanske inte tycker förtjänar kärleken. Till de som är dumma och gör saker som är fel. Men de vill ju bara, precis som du, bli älskade. Så älska dem. Jag måste göra något att äta för att sen kanske se en film och därefter sova. Det kan bli en lång dag imorgon.
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Ensam i Alby.
På väg mot min dröm sitter jag här, ensam i en lägenhet tillsammans med en dator, Guitarhero
och utan mat, i Stockholmsförorten Alby. Många läskiga berättelser har jag hört om denna förort som antagligen, precis som alla andra förorter, är gjord för att trycka in människor tätt, nära inpå varandra. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen imorgon, men jag vet att vi ska mötas halv tolv på Grindtorpskolan. Kollade upp vart det var på Eniro, men jag vet inte var jag är själv. Vad heter detta ställe? Jag sitter mitt i rummet på en sönderskruvad fåtöj som är lagd upp och ner med TV:n framför mig och inga andra möbler bakom mig. Sängen står på golvet bredvid mig och vid den är en ribbstol. Fönstret bakom mig saknar gardiner och leder rakt ut på balkongen jag hoppade in genom i morse. "Ha ALDRIG balkongdörren öppen om du inte har koll på den! Även om man är i lägenheten hoppar det in folk där, mest barn som vill prata men ändå." Jag känner mig lite smått orolig med att sitta med ryggen mor fönstret och tittar snett över axeln lite då och då. Jag har aldrig kännt mig osäker när jag varit här, förrän nu. Kanske för att inga av mina kompisar är här, kanske för att det bara är mamma och Kasper som vet att jag är precis här. I Alby, där det var skottlossning för några dagar sen. Ja, precis här utanför. Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta sådana saker för folk, mina vänner. Men ärligt talat så har jag inte träffat dem på ett tag. Har inte pratat med dem heller. Jag tror inte att någon ens vet att jag har flyttat. Jag vet inte varför jag gör så, drar mig undan. Matilda sa att när hon flyttade var det typ tio av hennes vänner som hjälpte till att bära. Det var bara jag och min bror när jag flyttade. Ingen annan visste något. Jag tror att jag har för låga tankar om mina vänner, tyvärr är det så, eller så har jag blivit "turned down" för många gånger. Så istället för att fråga och få ett negativt svar så säger jag ingenting. Likadant är det nu när jag är i Stockholm. Jag tänker att jag kanske ska höra av mig till någon, men så tänker jag sen att "äh, varför skulle de vilja träffa mig?". Kanske vill de, men har säkert inte tid så det är ju inte lönt att fråga!
Jag är iallafall här. Även då jag känner mig ensam och förskräcklig (haha) känns det ändå bra. Jag är spänd inför morgondagen: Hur ska jag hitta, kommer det funka med barnen, med clownerna? Jag är rädd att de ska bli besvikna av mig. Jag vill ju detta mycket och tänk om jag gör bort mig. Nejdå ska ni se, det går nog braa. Jag är ju jag och jag är ju bra. Det är jag faktiskt! Bra och gla, bra att ha! Nu ska jag nog lira lite mer Guitarhero vilket jag suger på men kul är det!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
och utan mat, i Stockholmsförorten Alby. Många läskiga berättelser har jag hört om denna förort som antagligen, precis som alla andra förorter, är gjord för att trycka in människor tätt, nära inpå varandra. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen imorgon, men jag vet att vi ska mötas halv tolv på Grindtorpskolan. Kollade upp vart det var på Eniro, men jag vet inte var jag är själv. Vad heter detta ställe? Jag sitter mitt i rummet på en sönderskruvad fåtöj som är lagd upp och ner med TV:n framför mig och inga andra möbler bakom mig. Sängen står på golvet bredvid mig och vid den är en ribbstol. Fönstret bakom mig saknar gardiner och leder rakt ut på balkongen jag hoppade in genom i morse. "Ha ALDRIG balkongdörren öppen om du inte har koll på den! Även om man är i lägenheten hoppar det in folk där, mest barn som vill prata men ändå." Jag känner mig lite smått orolig med att sitta med ryggen mor fönstret och tittar snett över axeln lite då och då. Jag har aldrig kännt mig osäker när jag varit här, förrän nu. Kanske för att inga av mina kompisar är här, kanske för att det bara är mamma och Kasper som vet att jag är precis här. I Alby, där det var skottlossning för några dagar sen. Ja, precis här utanför. Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta sådana saker för folk, mina vänner. Men ärligt talat så har jag inte träffat dem på ett tag. Har inte pratat med dem heller. Jag tror inte att någon ens vet att jag har flyttat. Jag vet inte varför jag gör så, drar mig undan. Matilda sa att när hon flyttade var det typ tio av hennes vänner som hjälpte till att bära. Det var bara jag och min bror när jag flyttade. Ingen annan visste något. Jag tror att jag har för låga tankar om mina vänner, tyvärr är det så, eller så har jag blivit "turned down" för många gånger. Så istället för att fråga och få ett negativt svar så säger jag ingenting. Likadant är det nu när jag är i Stockholm. Jag tänker att jag kanske ska höra av mig till någon, men så tänker jag sen att "äh, varför skulle de vilja träffa mig?". Kanske vill de, men har säkert inte tid så det är ju inte lönt att fråga!
Jag är iallafall här. Även då jag känner mig ensam och förskräcklig (haha) känns det ändå bra. Jag är spänd inför morgondagen: Hur ska jag hitta, kommer det funka med barnen, med clownerna? Jag är rädd att de ska bli besvikna av mig. Jag vill ju detta mycket och tänk om jag gör bort mig. Nejdå ska ni se, det går nog braa. Jag är ju jag och jag är ju bra. Det är jag faktiskt! Bra och gla, bra att ha! Nu ska jag nog lira lite mer Guitarhero vilket jag suger på men kul är det!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Det knyter sig..
Det knyter sig lite överallt i kroppen. I magen när jag tänker dansk hygien. Bakom skulderbladet knyter knuten sig hårdare även då den knöts upp lite innan idag. Knuten i magen finns där även när jag tänker på flytteri och val. Valen man gör är inte alltid rätt val. Men det vet man aldrig förrän efteråt. Man kan göra långa listor med för- och nackdelar. Men man vet ändå aldrig om det är rätt förrän efter valets val. Även då kan det ibland vara svårt att veta om det var rätt val. Jag tror att det redan är bestämt vilken väg jag ska ta, fast jag vet självfallet inte vilken väg det är. Om vägen varit synlig skulle vägen varit helt onödig. Då hade det inte varit värt att leva. Om man aldrig får klura, aldrig får hoppas, slås ner eller välja finns det ingen mening med livet. Valen som väljs är så många, så många. Jag har valt att bli rökfri.
I fyra månader har jag varit rökfri. I sex år har jag varit pappafri. Det är inte med mening jag varit pappafri, eller med vilje. Pappa valde att röka. Pappa blev sjuk. Han fick en stor boll på magen. Den gjorde ont. Han fick morfin och rakade av sig håret för han ville inte tappa det. Min pappa hade tjockt fint hår. Och han blev smal. Smalsmalsmal. Liten och inte alls min pappa med ölmagen och skäggstubbet. Liten och luktade sjukhus. Inte rök, olja och öl. Och mys. Inget sånt. Min pappa blev inte alls så gammal som han sa att han skulle bli. När han blev sjuk sa han att han skulle leva i femti år till, att han skulle överleva detta. Ibland kunde han inte ens skriva sitt namn med den tjocka pennan som skulle vara så lätt att skriva med. Han kunde inte pricka tangenterna på datorn. Han frös och var dålig. Idag är det sex år sen min pappa dog. Han dog av lungcancer. Fast den spred sig lite överallt. I halsen, till hjärnan. När jag fick reda på att min pappa hade dött, bara en dag innan jag skulle hälsa på honom, gick jag ut och tog en cigarett för att lugna ner mig. Mina småbröder fick sin mamma att sluta röka. Men jag fortsatte. Flera omgångar har jag försökt sluta med cancerpinnarna, men aldrig har jag kommit så långt som nu. Nu har det gått fyra månader. Jag känner inte suget efter att röka. Det är jag glad för. Och nu röker min lillebror. Det är jag ledsen för. Jag vill inte att någon i min omgivning ska röka och gå samma öde som min pappa gjorde. Jag vill att mina älskade ska leva mer än ett halvt sekel. Jag vill att de, innan de dör, ska vara friska. Inte att de ska dö sjuka och ha ont. Inte behöva ligga på sjukhus, i vita rum. Kanske kan det förhindras genom att fimpa cigaretterna, kanske inte. Det har inte jag svar på.
Jag var alldeles brun av skit på benen efter turen på Balder. Att han som är så grå kan göra mig så brun är förundransvärt!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
I fyra månader har jag varit rökfri. I sex år har jag varit pappafri. Det är inte med mening jag varit pappafri, eller med vilje. Pappa valde att röka. Pappa blev sjuk. Han fick en stor boll på magen. Den gjorde ont. Han fick morfin och rakade av sig håret för han ville inte tappa det. Min pappa hade tjockt fint hår. Och han blev smal. Smalsmalsmal. Liten och inte alls min pappa med ölmagen och skäggstubbet. Liten och luktade sjukhus. Inte rök, olja och öl. Och mys. Inget sånt. Min pappa blev inte alls så gammal som han sa att han skulle bli. När han blev sjuk sa han att han skulle leva i femti år till, att han skulle överleva detta. Ibland kunde han inte ens skriva sitt namn med den tjocka pennan som skulle vara så lätt att skriva med. Han kunde inte pricka tangenterna på datorn. Han frös och var dålig. Idag är det sex år sen min pappa dog. Han dog av lungcancer. Fast den spred sig lite överallt. I halsen, till hjärnan. När jag fick reda på att min pappa hade dött, bara en dag innan jag skulle hälsa på honom, gick jag ut och tog en cigarett för att lugna ner mig. Mina småbröder fick sin mamma att sluta röka. Men jag fortsatte. Flera omgångar har jag försökt sluta med cancerpinnarna, men aldrig har jag kommit så långt som nu. Nu har det gått fyra månader. Jag känner inte suget efter att röka. Det är jag glad för. Och nu röker min lillebror. Det är jag ledsen för. Jag vill inte att någon i min omgivning ska röka och gå samma öde som min pappa gjorde. Jag vill att mina älskade ska leva mer än ett halvt sekel. Jag vill att de, innan de dör, ska vara friska. Inte att de ska dö sjuka och ha ont. Inte behöva ligga på sjukhus, i vita rum. Kanske kan det förhindras genom att fimpa cigaretterna, kanske inte. Det har inte jag svar på.
Jag var alldeles brun av skit på benen efter turen på Balder. Att han som är så grå kan göra mig så brun är förundransvärt!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Mitt i Natten
Mitt i natten sitter jag och är vaken. Klockan är för mycket för att ens tänka tanken egentligen. Mina senaste nätters sömn har varit ytterst få. Jag har arbetat 9 timmars pass, gått upp i ottan och blivit förkyld. Men här sitter jag, mitt i den kalla natten och tänker på vad som kommer ske nästa vecka. Jag har skrivit lappar, små och lite större. Jag har tittat på blocket och jag har smsat Jan. Min stora fråga är: Finner jag någonstans att bo?
Tankarna är många och de surrar i huvudet. Jag är snart nära körkortet, Stockholm och sen hösten. Mest vill jag bara sova.
Kärlek, skratt och kramar.
Amanda
Tankarna är många och de surrar i huvudet. Jag är snart nära körkortet, Stockholm och sen hösten. Mest vill jag bara sova.
Kärlek, skratt och kramar.
Amanda
I solens farliga strålar.
Ett år
Ett år.
Det är många dagar, långa dagar, korta dagar. Fånga dagen.
Många dagar har gått sen förra årets idag-dag.
Förra årets idag-dag var den dagen då jag blev ett år äldre än året därinnan.
Förra årets idag-dag är det inte många som minns som min födelsedag.
Det var nämnligen då skolan tog slut på allvar, det dracks champagne och vit var färgen på mången klädsel.
Idag är jag ett år äldre än förra årets idag-dag. Jag är nu en två-tvåa.
Solens strålar var idag extra farliga. Människor med känslig hud rekomenderades att vara inomhus då ozon-lagret är så skadat att det är farligt att vara ute mer än två-tre timmar. Jag dukade med vit duk, guldskedar och blommor bland de höga gräset och smörblommorna. Ljus och pärlor prydde bordet. Vi åt tårta, drack kaffe och iste. Solens strålar sken farligt på oss. "Det var ett kalas att minnas."
Hästen jag red var grå. Han hade lång man och stora hovar. Min korta klänning var även den grå och mina fötter smutsiga av grusen. Mitt eldröda hår spretade i solen. Vi red en sväng i skogen. Solens farliga strålar letade sig in genom trädens gröna, gröna blad. Jag njöt av känslan att kunna vifta på tårna. Nere vid havet badade nakna människor. Även då klockan var över sex, badade de. Solbadade. Sommar.
Årets idag-dag har varit den mest perfekta dag man kan tänka sig.
Och jag ska arbeta med Clowner utan Gränser!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Det är många dagar, långa dagar, korta dagar. Fånga dagen.
Många dagar har gått sen förra årets idag-dag.
Förra årets idag-dag var den dagen då jag blev ett år äldre än året därinnan.
Förra årets idag-dag är det inte många som minns som min födelsedag.
Det var nämnligen då skolan tog slut på allvar, det dracks champagne och vit var färgen på mången klädsel.
Idag är jag ett år äldre än förra årets idag-dag. Jag är nu en två-tvåa.
Solens strålar var idag extra farliga. Människor med känslig hud rekomenderades att vara inomhus då ozon-lagret är så skadat att det är farligt att vara ute mer än två-tre timmar. Jag dukade med vit duk, guldskedar och blommor bland de höga gräset och smörblommorna. Ljus och pärlor prydde bordet. Vi åt tårta, drack kaffe och iste. Solens strålar sken farligt på oss. "Det var ett kalas att minnas."
Hästen jag red var grå. Han hade lång man och stora hovar. Min korta klänning var även den grå och mina fötter smutsiga av grusen. Mitt eldröda hår spretade i solen. Vi red en sväng i skogen. Solens farliga strålar letade sig in genom trädens gröna, gröna blad. Jag njöt av känslan att kunna vifta på tårna. Nere vid havet badade nakna människor. Även då klockan var över sex, badade de. Solbadade. Sommar.
Årets idag-dag har varit den mest perfekta dag man kan tänka sig.
Och jag ska arbeta med Clowner utan Gränser!
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Upp och ner vid det blå vattnet som egentligen är brunt.
Mitt i året
Mitt i den kalla natten, efter två dagar fyllda med god mat, nöjen och gemensamhet, sitter hon där, själv i sin ensamhet. Ensamheten är skön. Natten är mörk och sval, dagarna har varit ljusa och varma. Värmen och kärleken har värmt upp henne både utanpå och innuti. Det är inte ofta hela familjen gör något tillsammans, samtidigt allihop. Väldigt sällan kan man till och med kalla det. Kärleken bränner i hjärtat. Men på ett bra sätt.
Att cykla, det gillar jag. Jag ska cykla bort. När hösten kommer ska jag cykla bortåt, neråt. Över vattnet, ner mot solen. Vinden ska blåsa mitt hår torrt efter kalla bad och solen ska måla mig randig, Kanske kommer regnet kyla ner mig och tvätta av mig mitt eldröda hår. Bland berg och dalar kan det finnas snö och då måste jag ha mina varmaste skor på. Kanske raggsockar också, jag har faktiskt några få, de är grå. I tält ska jag bo, eller kanske ett vandrarhem. När jag nått mitt mål ska jag umgås med röda näsor. Där ska min clown eventuellt formas lite. Lite som saltdeg, formas men som kan geggas ihop till en klump igen om det skulle behövas, Precis som jag, Men färgar man den i någon färg är det lite svårt att få den neutral igen. Då måste man blanda ut och blanda ut. Men det går. Bara man vill, så går det.
Vi cyklade fort, fort min syster och jag. I solnedgången, till vattnet som var blått, blått. Kanske var det brunt, egentligen. Antagligen. Men himlen färgade vattnet, som egentligen var brunt, blått. Allt är inte alltid som man tror att det är. Visst är det skönt?
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
Att cykla, det gillar jag. Jag ska cykla bort. När hösten kommer ska jag cykla bortåt, neråt. Över vattnet, ner mot solen. Vinden ska blåsa mitt hår torrt efter kalla bad och solen ska måla mig randig, Kanske kommer regnet kyla ner mig och tvätta av mig mitt eldröda hår. Bland berg och dalar kan det finnas snö och då måste jag ha mina varmaste skor på. Kanske raggsockar också, jag har faktiskt några få, de är grå. I tält ska jag bo, eller kanske ett vandrarhem. När jag nått mitt mål ska jag umgås med röda näsor. Där ska min clown eventuellt formas lite. Lite som saltdeg, formas men som kan geggas ihop till en klump igen om det skulle behövas, Precis som jag, Men färgar man den i någon färg är det lite svårt att få den neutral igen. Då måste man blanda ut och blanda ut. Men det går. Bara man vill, så går det.
Vi cyklade fort, fort min syster och jag. I solnedgången, till vattnet som var blått, blått. Kanske var det brunt, egentligen. Antagligen. Men himlen färgade vattnet, som egentligen var brunt, blått. Allt är inte alltid som man tror att det är. Visst är det skönt?
Kärlek, skratt och kramar!
Amanda
